Iskallt uppdrag 1987

Inget ont om Roger Moore. Hans 007 har blivit en klassisk och älskad karaktär, men det blev nog någon film för mycket till slut. James Bond-serien mår trots allt bara bra av de här regelbundna uppfräschningarna där man skalar bort gammalt dökött och uppdaterar agentens värld till nutid. Eller i det här fallet: till 80-talet.

Bond har haft så gott som ensamrätt på den charmige kvinnokarlen och spionhjälten i ett par decennier, men det här årtiondet blev genomslaget för andra typer av actionhjältar - medan muskelberg med Arnold Schwarzenegger i spetsen sprängde biodukar i småbitar, fyllde omaka snutpar och Indiana Jones-äventyr biopublikens behov av humor och spänning. Bond behövde komma med något nytt. Eller åtminstone gå tillbaks till rötterna, till Sean Connerys mer hårdhudade spion, där rätten att döda var viktigare än rätten att droppa en flirtig oneliner med jämna mellanrum.

Så man kontrar med en explosiv spionthriller av det slaget som Ian Fleming hade varit stolt över. Timothy Dalton får tacksamt nog göra en mer trovärdig agent som tar sitt jobb på allvar - man åker trots allt inte till Afghanistan för att glassa på casinot eller bubbla i jacuzzin med något våp. I "Iskallt uppdrag" blir han insyltad i en sammansvärjning som kan starta ett tredje världskrig, när en högt uppsatt KGB-nisse försöker hoppa av och någon samtidigt tar död på 00-agenter. Tja, det var storyn i korta slängar - det är naturligtvis mer komplicerat än så. Men även om man inte orkar bry sig om alla vändningar till hundra procent går det utmärkt att luta sig tillbaka och avnjuta finfina stunts och gnistrande skådespeleri i en Bondrulle från absoluta toppskiktet.

"Iskallt uppdrag" blev början på ett nytt, om än kort, kapitel i sagan om 007 med Daltons gästspel som varade genom två filmer. Han lyckas från första början att göra rollen till sin egen, och känns främst som en trovärdig agent och actionhjälte som tar sitt uppdrag på allvar, där "den förre killen" alltid hade nära till ett skämt, och en kvinnosäng.

Samtidigt var det dags för 60-åriga Lois Maxwells Moneypenny att gå i pension, varpå hon ersattes av knappt hälften så gamla Caroline Bliss. Den brittiska TV-aktrisen känns mer som en osäker skolflicka när hon på Moneypennys sedvanliga vis lägger in diskreta stötar på Bond. Desto mer heder till Maryam D'Abo, som får det sällsynta uppdraget att vara 007:s enda flört igenom hela filmen, och sköter sig utmärkt - personkemin mellan henne och Dalton hör till sånt man sällan får se i en Bondfilm.

Man fångas in av intrigerna och actionscenerna, som är smarta och fyller en funktion, det är inte bara pang bom för sakens skull. "Iskallt uppdrag", nummer 15 i raden, hör till Bondseriens mer annorlunda och samtidigt vassaste filmer. Men bara lugn, om du är orolig att det lättsamma underhållningsvärdet förlorats på vägen - visst kan också Dalton koppla på den brittiska charmen när det behövs. Och hans extrautrustade Aston Martin ser till att även Q-avdelningens fans får valuta för pengarna.

(00)7 onödiga fakta om "Iskallt uppdrag":

Sam Neill var en av dem som provfilmade för rollen, och kom nära att få den. Men han lyckades inte att imponera på Cubby Broccoli, producenten som hade sista ordet. Mel Gibson och Sean Bean var andra kandidater. Pierce Brosnan fick rollen, men hans åtaganden med TV-serien "Remington Steele" kom i vägen i allra sista stund.

Dalton erbjöds rollen som Bond redan år 1969, när tiden var kommen att ersätta Sean Connery. Blott 24 år gammal tyckte Dalton själv att han var för ung för rollen, och tackade därför nej. Han har sedan dess alltid figurerat på producenternas önskelista.

Nöjesparken och pariserhjulet som syns i filmen var också en av miljöerna i "Den tredje mannen" med Orson Welles.

Den tyske dansaren Andreas Wisniewski, som spelar hejduken Necros, har senare gjort liknande roller i "Die Hard" och "Mission: Impossible".

En amerikansk modell fick 600 dollar för att agera posterflicka på affischen till "Iskallt uppdrag". Bilden väckte en del uppmärksamhet då den kunde tolkas som att Bond var på väg att skjuta en kvinna.

Norske Morten Harket, sångaren i A-Ha som står bakom titellåten "The Living Daylights", erbjöds en liten roll i filmen men fick tacka nej på grund av bandets pågående turné.

Redan här, år 1987, fanns det tankar på att starta om Bond-serien med en prequel. Förslaget lades ner och plockades upp igen till "Casino Royale" tjugo år senare.