Hälsningar från skogen 2009

När kameran rullar upp framför de röda fasaderna med de vita knutarna anar jag oråd. Bakom de vältrimmade häckarna och prestigefyllda gräsmattorna får jag känslan att det gömmer sig något diaboliskt. Kanske är det bara jag men det mest skrämmande jag kan tänka mig är att fastna i vad vi i Sverige kallar "Svenssonidyll". I Mikel Cee Karlssons långfilmsdokumentär "Hälsningar från Skogen" får vi en djupdykning rakt in i den ursvenska tillvaron. Jag kastas ständigt mellan tragiken och komiken, jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

"Hälsningar från skogen" tog fyra år att färdigställa och skildrar tillvaron hos fyra individer. Vi träffar fotografen Bertil som under trettio års tid dokumenterat bygden med sin kamera. Han fotar allt, men helst hundar. Invånarna i byn tar honom inte på allvar och rykten går om att han inte ens har film i kameran. Sen har vi Bent “Guld-Kungen” som ständigt går i guldfärgad sari och krona på huvudet. Han har valt att leva sitt liv efter egna regler och har en helt egen syn på vår existens och livet. Trots sin skygga livsstil blir han hånad och trakasserad av byborna. Till sist har vi Hans och Gun-Britt som i sin kamp för idyll gömmer sina sanna ansikten bakom en välansad trädgård. De påminner onekligen om Christer och Anna i Killinggängets "Fyra Nyanser Av Brunt". Denna ständiga strävan efter hur det ska vara trots att det inte stämmer överens med vad man själv tycker är otroligt intressant. Givetvis är Christer och Anna en grövre variant men deras identiteter känns nu verkligare än någonsin.

Mikel Cee Karlsson vrider på föreställningarna om normalitet och om att passa in i mallen. "Hälsningar från skogen" blir en bild av tillvaron där alla försöker hitta en identitet, mening och plats. Det är när man visar ordinära vardagssituationer som dessa verkligen träder fram. För det är inte meningen att visa hur saker och ting blev som det blev utan att visa konsekvensen som det medför. Detta fångar han genom att vara på plats hela tiden och den fyra år långa inspelningstiden verkar inte så orealistisk längre.

Ett läckert foto, stämningsfull musik, en spännande frågeställning och en skrämmande helhet blir ett utmärkt recept för en bra dokumentär. Jag tycker att Mikel Cee Karlsson rör om duktigt i grytan. Det enda problemet med filmen är att den då och då drar ut på vissa moment så jag hinner tappa intresset.

Bara för att få en liten förskjutning i perspektivet tycker jag absolut att man ska lägga pengar på att se "Hälsningar från skogen". Lyckas man även bli berörd och omskakad är det bara en bonus. För det är en mycket bra film och jag tror och hoppas att Mikel Cee Karlsson och Co (Ruben Östlund bl.a.) kommer ta över i svensk filmproduktion och skapa mer utrymme för filmer som denna, för det behövs!