Gran Torino 2009

Under 2000-talet har Clint Eastwood etablerat sig allt större som regissör med filmer så som “Mystic river” (2003), “Million dollar baby” (2004) och “Chageling” (2008), “Gran torino” hör även den till ett av hans mest hyllade verk och nominerades till en Golden globe och blev hans mest kommersiellt framgångsrika film och det är något av en gåta varför den fick dessa framgångar om vi tittar på dess kvalitéer. Walt Kowalski (som spelas av Clint Eastwood själv) är en krigsveteran från Koreakriget som efter sin frus död har blivit något av en ensamvarg. När en tonårspojke som bor granne med honom försöker stjäla hans käraste ägodel – hans gran torino tar han till med hårdhandskarna, han är nämligen en man som inte böjer sig för att ta till vad som han anser krävs. Men när hans grannar blir trakasserade av ett gäng viker sig inte Clint Eastwood för att hjälpa dom att skippa rättvisa. I och med detta blir hans grannar mycket tacksamma mot honom och en vänskap tar sig form. Till att börja med är skådespeleriet från flertalet innehavare mycket bristfälligt och överdrivet. Även fast Clint Eastwoold absolut inte är en skådespelare som inte kan gestalta en trovärdig roll är han en mycket begränsad skådespelare, rollerna han söker sig till är ofta tuffa och tvära i denna film dra han det hela ännu längre och hans roll och rolltolkning känns mest likt en stereotyp – utanför honom hänger en amerikansk flagga, i sina lådor har han krigsmedaljer, sitter försjunken i en fåtölj och talar hest om alla sina erfarenheter, är några på hans ägor springer han ut med geväret, och när han hotar ondsinta ligister gör han luftpistol för att visa hur risigt dom ligger till – det är omöjligt att gå in i en sådan här karaktär, sympatisera med den, eller ens ta den på allvar, då greppen är så otroligt slöa och fantasilösa. Att Clint Eastwood valt att gestalta ett såpas tunt och svagt manus (skrivet av Nick Schenk) är förvånande vid tanke på vilka möjligheter till manus han har att välja. Dess premisser utgår enbart från ett gängbråk som huvudkaraktären blir indragen i, och sedan binder till en vänskap. Gestaltandet av vänskapen är mycket krystad då vänskapen mer än beröra även vill väcka tankar kring kulturkrockar, utförandet är så otroligt klumpigt gjort i sitt försök till antirasism och öppenhet då den gestaltar stereotypa asiater med sin främsta bas byggt på fördomar, dom är överdrivet tacksamma till Walt som dom ger mängder med presenter, medan han inte alls förstår sig på varför dom gör det. Det kulturella porträttet blir så tunt och förutsägbarhet och försöker väcka skratt medan jag bara kan sucka över att det inte tänks till mer än så här i sin gestaltning av vad kulturer har att lära av varandra. Och när vänskapen tar sig form gör den det via att Clint Eastwood av någon anledning “ska göra man” av sin nya bekanta, det finns inga ambitioner på djup i berättandet utan kretsar enbart kring att köpa billiga sentimentala poänger och ha ett macho-uttryck och på så sätt väcka charm och humor. Och det är sannerligen förundrande att en regissör som Eastwood kan backa så i sin filmiska utveckling. Filmkompositören till filmen är Clint Eastwoods son Kyle Eastwood (född 1968) som till största delen är en jazzmusiker men även skrivit musik till filmer tidigare där i bland “Mystic river” och “Million dollar baby”, även om musiken inte precis fyller en stor funktion är den ganska intressant tillämpad till scenerna med val av instrument så som gitarr och piano som rör sig långsamt och harmoniskt i bakgrunden. “Gran toriono” är en otroligt tunn film med bristande ambitioner och verktyg till beröring med tanke om att förmedla budskap om allt som kulturella krockar kan leda till, men när kulturerna är såpas stereotypa är dom ironiskt kontraproduktiva för att föra fram detta budskap. Och det är få storfilmer som har såpas bristfälliga biroller skådespelarmässigt som “Gran torino”, dess storhet tycks enbart vara att det är en film som lyckas trycka på alla dom knappar som krävs för att locka fram sentimentalitet i tittarna som förblindar ögonen för alla dess uppenbara brister. Anton Carlson Ursprungligen skriven i Maj 2014.