Förortsungar 2006

Flyktingpolitiken är ständigt på tapeten i Sverige, och har tagits upp förr i vårt svenska filmmedium, till exempel i Lukas Moodysson och Geir Hansteen Jorgensens ganska fantastiska ”Det nya landet”, där humor blandades med blodigt allvar. Här tas ämnet upp igen i en episk krönika om förortslivet i Stockholm.

I centrum står 9-åriga Amina (Beylula Kidane Adgoy), som tillsammans med sin morfar dragits från flyktingförläggning till flyktingförläggning i flera år. Genom en vän får hon och hennes morfar gömma sig hos hårdrockarslackern Johan (Gustaf Skarsgård med en piercing i ögonbrynet) som lever ett sorglöst liv i förorten. En fridfull kväll dör plötsligt Aminas morfar av en hjärtattack och Aminas öde lämnas åt Johan. En vänskap fylld av kärlek växer långsamt fram, och deras öden tar många turer. I bakgrunden ser vi en hel del färgstarka karaktärer; allt ifrån Dogge Doggelito i ICA-uniform, Jennifer ”Tuesday Afternoon” Brown, och ett gäng lågstadiekids som skjuter ut rhymes som ”Jag är Hassan, betongdjungelns Tarzan”…

Även om ”Förortsungar” börjar med ett skönt driv och har en lekfull ton, så tappar den snabbt i kvalité när filmen börjar spreta åt olika håll. Regissörerna Ylva Gustavsson och Catti Edfeldt kan inte koncentrera sig på vad de vill göra med speltiden. Filmens kärna är Aminas kamp om att få uppehållstillstånd i Sverige, men vi matas ändå med luddiga inslag av tjuvjakt i källarförråd, julshower i skolan, fotbollsmatcher, kärlekshistorier, finska alkoholister och rockturnéer. Jag förstår att filmen vill ge en härlig, och i deras ögon rättvis bild av förorten, men det blir för mycket på en gång. De vill panga på, berättandet ska bli mustigt, men filmen skummar över.

”Förortsungar” utger sig för att vara en musikal. Och just musikalbiten är ett till grepp jag inte riktigt kan sympatisera med. För det första sjungs det alldeles för lite i filmen, och när det väl dyker upp stör det bara filmens tempo. Och för det andra är det inte särskilt raffinerat utfört. Sångnumren använder Gustavsson och Edfeldt som karaktärsetablering i de flesta fallen, och inte för att föra historien framåt.

Samtidigt förstår jag att jag är helt fel målgrupp. Filmen riktar sig till folk runt 10-årsåldern, och salongen där jag såg filmen var fylld med knodd i den generationen. De skrattade, log, sörjde, och levde sig in i historien. Bara det tycker jag tyder på att ”Förortsungar” lyckas fånga sin målgrupp, men jag som är i övre tonåren fångas inte riktigt. Det finns kul saker för mig också i ”Förortsungar”, men de är inte många. Självklart smälter man inför Gustaf Skarsgårds personporträtt av en man som kämpar för stora saker med små medel, men mycket mer än så är det inte. Jag tycker det är kul med Big Freds insats som Olle Sarris Oddjob, men jag tvekar om 10-åringarna i publiken gör det.

Enligt regissörerna Catti Edfeldt och Ylva Gustavsson är det här en uppdatering av 70-talsfilmen ”Rännstensungar”. Om nu Dogge Doggelito är definieringen på 2000-talets Cornelis Vreeswijk, då tycker jag vi har skjutit över mål.