Flying Daggers 2005

Den asiatiska kampsportsfilmen har under 2000-talet blivit vad spaghetti-westerns var i slutet av 60-talet. Många filmer plockar mer och mer ifrån mystikens östern i fråga om slagsmål och andlighet. Pionjären för detta var naturligtvis Ang Lees “Crouching Tiger, Hidden dragon” som blev den första icke-engelskspråkliga film som spelade in över 100 miljoner dollar i USA. En oscar för bästa utländska film blev det också. Legenden Zhang Yimou var inte sen att följa upp med den visuellt brakande “Hero”. Gemensamt för dessa filmer var också en viss Zhang Ziyi, en bedårande ung dam som om Yimou kan liknas vid Sergio Leone, kan liknas vid en feminin Clint Eastwood.

Nu samarbetar Ziyi och Yimou igen i nya “Flying daggers” och resultatet är precis så bra som man tror. Det är storslagna vyer, gravitationsfria slagsmålscener och en dansscen som trotsar beskrivning. I inledningen träffar vi poliserna Jin (Takeshi Kaneshiro) och Leo (Andy Lau) som fått ett uppdrag att hitta motståndaregruppen Flying Daggers’ ledare. De får höra att en ny suspekt flicka (Ziyi) börjat på det lokala glädjehuset och beger sig dit för att undersöka saken. Strax är intrigerna igång och för att inte avslöja de mest intressanta vändningarna kan man säga att ett triangeldrama, som skulle kunna vara signerat Shakespeare, uppstår. Det är lögner, falska roller och svek i en skön blandning, även om intrigen ibland tror att den är smartare än den faktiskt är.

Det allvarligaste problemet med filmen är egentligen brist på variation. “Crouching Tiger...” utmärkte sig genom sin otroligt vackra kärlekshistoria och sina svettiga actionscener, medan “Hero” kanske var det vackraste som gjorts på film. “Flying Daggers” saknar verkligen inte talang, alla skådespelare briljerar och Yimou är rent tekniskt ett geni. Men historien känns ibland oroväckande tom och slagsmålsscenerna märkligt bekanta. Därför drar jag gärna parallellen till western-filmerna. De var i grund och botten likadana allihopa, älskade man en älskade man alla. Asien-freaks kommer sonika inte bli besvikna, jag blev det absolut inte, men samtidigt är det bra att höja ett varningens tecken för en kreativ återvändsgränd. Det vore ju synd om man lessnade på en sådan underbar genre.

ONÖDIGT VETANDE Filmens originaltitel "Shi mian mai fu" betyder ungefär "Bakhåll från tio håll".