Donkey Punch 2008

På ett fejkat Mallorca och vidare ut på havets förrädiska lugn visar regissören Oliver Blackburn efter en trög start, den promiskuösa överalkoholiserade men framförallt mest psykotiska versionen av den brittiska charterinvasionen hittills. Ett gäng stereotypa ungdomar med tre heta tjejer och fyra läckra hunkar hookar upp på närmsta bar och tar lyxyachten ut till havs för att dränka sig i sprit, knulla och drogbotanisera. Några timmar senare när diverse kroppsvätskor utbytts ligger en av tjejerna död i följderna av en ”Donkey Punch”. Slakten kan börja.

Med föresatsen att utforska mänskligt beteende under extrema omständigheter har filmkreatörerna David Bloom och Oliver Blackburn kommit upp med en någorlunda realistisk historia inom budgetramen för en miljon pund. Men detta varande något subjektivt blir ”Donkey Punch” inte riktigt det djuplodande psykologiska utforskande som de kanske hoppats på utan mer den B-teen-slasher som publiken förväntar sig.

Avsiktligt eller inte så är det sex, party och droger som kommer bli den självklara dragningskraften för högstadie- och gymnasiekidsen i en film där bortsett från såpaliknelserna och det då och då budgetartade kameraarbetet, ligger en styrka i det opolerade framförandet. För ”Donkey Punch” vågar. Sexscenerna är lika nakna som sexiga och likaså de blodiga där påhittigheten i nya sätt att döda går på högvarv och en bisarr nästan parodierande gore-humor blir en lika välkommen som oväntad tillsats.

Så långt klarar ”Donkey Punch” sig bra i konkurrensen men antagligen mer på grund av ett dåligt utbud i en så gott som egen genre än något annat. För det här är en film som kör på ett redan utstakat för att inte säga utslitet spår. Sexighet och spänning i all ära, ”Donkey Punch” är lika förutsägbar som sina karaktärer där synden i alla dess former straffar sig tidigt. Hjärndödheten som så ofta blir symtomet för B-slashers där blodet ska flyta till vilket pris som helst, verkar ärftlig och så också i det här fallet. Så ett givet slut gör inte en given film däremot är handlingen dit en bra bit på vägen. Snarare överlever Storbrittanniens senaste mainstreamtillskott i filmväg, tack vare en tuff attityd och sin svarta humor. Komedi på blodigt allvar med andra ord.