Brüno 2009

Det börjar bli svårt för Sascha Baron Cohen att hitta platser att gömma sig på och det beror inte bara på han 191 centimeter gängliga kropp. Den brittiske komikern har tagit världen med storm med sin oväntade filmsuccé som den fiktive kazakstanske reportern Borat som gav både redneckjänkare och den kazakstanska staten krupp 2006. Allt till publikens enorma förtjusning.

För det finns en viss njutning i att se andra göra bort sig och blotta sin enfald och trångsynthet och det är territoriet mellan denna lätt sadistiska njutning, rubbad slapstick och fungerande satir som Baron Cohen annekterat som sitt eget. I sina filmprojekt är han inte så mycket en skådis som ett fenomen - han porträtterar inte utan är sin roll, dygnet runt, året om - i alla fall utanför hemmets väggar. Det måste varit svårt för fru Cohen att vakna upp varje morgon brevid den mustaschprydde, oborstade och svårt inavlade Borat. Föreställer mig dock att den dagliga chocken över att vakna brevid vaxade superfjollan Brüno måste vara ännu större.

Cohen går i Brüno längre än någonsin tidigare - för att toppa Borats hejdlösa drift med etniska fördomar krävs något explosivt. Och som han levererar! Fysiskt är Brüno ett rakpermanentat, blonderat fenomen klädd i sanslösa kreationer som hade setts för "Dirrrty" av Christina Aguilera. Han helt enkelt stört omöjlig att ignorera eller reagera på.

Handlingen går ut på att Cohen iklär sig rollen som den mest stereotype bögen genom världshistorien - den österrikiske Brüno är ett distillat av allt det kitschiga som samtida gaykultur har bidragit med i samhällsmedvetandet: han är värd för modeshowen "Funkyzeit" och bryr sig bara om kläder, kaloriintag och sex. Framförallt är Brüno besatt av att bli en världskändis och när han gör en tabbe och sparkas från showen och förskjuts av alla - "precis som en annan missförstådd österrikare som fallit i onåd under 1900-talet"- bestämmer han sig för att dra iväg till USA för att göra slag i saken.

Med följer också hans assistent Lutz (svenske Gustav Hammarsten i en roll som krävde en hel del mod) som dyrkar Brünos varje steg.  En kvart i filmen visas en scen hur en kvinna bleker Brünos anus i en professionell inrättning. Där sätts ribban. Det är smaklöst men säger en hel del om vår tid och Cohen fortsätter att driva sin satir längre och längre, ofta med uppenbar risk för sitt eget välbefinnande.

Här finns en hel del scener som är vansinnigt roliga samtidigt som de blottar en närmast verklighetsfrämmande tragik. Att se på när småbarnsföräldrar samtycker till att deras fyraåringar bantar sex kilo på en vecka eller "hanterar tunga maskiner" är ångestframkallande. Repliken "dina läppar gjordes för annat än att be" är kul som fan, men någonstans fastnar skrattet i halsen när det handlar om mötet med en man som på fullt allvar ska konvertera bögar till heterosexualitet.

För om det är något Sascha Baron Cohen vet så är det att hur freakig och galen Brüno än är så är det ändå ingenting uppemot den alltigenom rubbade verkligheten därute med håglösa swingerparties, medieskadade människor och urtidsmänniskor som frekventerar "Im proud to be straight"mässor. Visst måste en del av filmens innehåll ha arrangerats, men det blir nästan en ovidkommande bisats när helheten blir så bra. Brüno är provocerande, kitschig och nästan surrealistiskt osmaklig. Hade filmen varit fiktion hade den sågats enhälligt av pressen. Nu blir den istället årets humor. Tre gånger tappade jag den av mobilen till marken för att jag garvade så mycket. Särskilt under en viss scen som inbegriper ett medium och en Baron Cohen som mycket inlevelsefullt praktiserar det mesta på Milli Vanillis ande (!)

Förutom det sjuka underhållningsvärdet kan man (o)roas av nutidsamhällets sociala implikationer. Den släpröstade divan visar oss att det finns alltid någon distanslös celebritet som jobbar för mänskliga rättigheter men glatt sätter sig på en "mexikansk stolmänniska", lobotomerad barnkrängare eller hårdför homofob att häckla därute. Till stort nöje för oss alla förfärade, förtjusta och maniskt gapskrattande jävlar.