Braveheart 1995

Mel Gibson har på senare tid fått utstå mängder med kritik till följd av de olika "skandaler" som han varit involverad i. Trots detta anser jag att måste man kunna skilja yrkespersonen från privatpersonen, och som yrkesperson når Gibson ibland briljans.

Det är berättelsen om skotten William Wallace som Gibson delar med sig av i "Braveheart" och han gör själv titelrollen. Wallace levde under slutet på 1200-talet, då relationerna mellan Skottland och England var allt annat än vänskapliga. Av olika anledningar blev Wallace en av de stora krigarlegenderna i de stora slag som han deltog i senare i sitt liv, driven av både personlig hämndlystenhet och en jakt på frihet för det skotska folket. Wallace blev själv en symbol för frihet, för mod och för plikt hos alla de som motsatte sig engelsmännen.

Precis som man kan tänka sig så finns det en hel del stridscener i "Braveheart". Svärden och yxorna svingas och blodet sprutar. Allt är väldigt välkoreograferat och trots den enorma mängden statister och rekvisita så blir det aldrig rörigt eller svårt att hänga med, vilket ibland tyvärr är fallet i denna typ av film. Den historiska bakgrunden - dock väldigt fritt tolkat - gör också att slagen betyder något på riktigt, att de verkligen känns i hjärtat.

Hantverket här är det alltså inget fel på, det är välgjort, snyggt och ambitiöst. Där det dock börjar brista lite är i de scener där skådespelarna verkligen behöver leverera och placeras längst fram. Dialogen som Randall Wallace snickrat ihop i sitt manus klingar flera gånger under filmens speltid falskt och när Gibson förstärker det hela med sitt lustiga minspel blir det stundtals nästintill löjligt. Den enda gång då denna "ostiga" känsla dyker upp i stridscenerna är när Gibson totalt överanvänder slow motion (vilket också gör att man tydligt ser gummi-yxorna böja sig fram och tillbaka), men oftast lyckas han hålla sig ifrån det just när svärden svingas. Skådespelare som Sophie Marceau, Brendan Gleeson och Patrick McGoohan får inte heller särskilt mycket att jobba med, men trots detta sköter de sig relativt bra.

Ridley Scotts "Gladiator" och även Wolfgang Petersens "Troja" är två filmer där jag tycker att man lyckas mycket bättre med det som finns utanför striderna, skildringarna av de personer som håller i svärden. I "Braveheart" tappar man flera gånger kontakten med Wallace och hans kamp och filmen imponerar då bara i det visuella och tekniska. Just utifrån de aspekterna är "Braveheart" otroligt bra, men med några lätta skrapningar på ytan har den inte så mycket att bjuda på som man hade önskat sig. Exempelvis subploten med den franska prinsessan (Sophie Marceau) hanteras slarvigt och biter aldrig riktigt till som den skulle kunna ha gjort.

"Braveheart" är med andra ord en riktigt episk och tekniskt välgjord film, men när det gäller det mest basala som story, karaktärer och trovärdighet har den några förkrossande svagheter. Rent planeringsmässigt och strukturellt är det också en oerhört stor och imponerande bedrift av Gibson. Det är en film som förmodligen underhåller alla, inklusive mig själv. Man har därför aldrig tråkigt när man kollar på den, men ibland skär den sig så djupt att den är inne på parodiska vatten och seglar.