Boyhood 2014

Vi träffar först Mason (Ellar Coltrane) när han är i femårsåldern i Houston, Texas. Då är han en pojke som gnabbas med med en jobbig storasyster mellan X-box-spelande och läxläsning. Veckorna tillbringas med mamman (Patricia Arquette) som har bestämt sig för att gå tillbaka till college för att få en riktig utbildning. Helgerna med den bökiga pappan (Ethan Hawke). Sedan blir håret längre, hyn finnig och käkpartiet fjunigt. Det blir dags för samtal om blommor och bin och 2000-talets hitlista med låtar av The Hives, Coldplay och OutKast byts ut och det rattas om till musik som ligger oss närmare i tiden. Mamma gifter om sig och livet fortsätter. Ja, eller så fortsätter filmen. Utan några större trauman.

Tråkigt? Faktiskt inte. Utvecklingen, att gå från att vara ett barn med en blåögd syn på världen till att bli en person med egna förväntningarna på livet, upptäckter kring kärlek och rättningar efter samhällets ordning, triggar igång någonting inom mig och tilltalar säkerligen alla ålderskategorier. Det är inte målet som är det viktiga, utan resan dit.

Richard Linklater, känd för sina walk-and-talk-alster om Jesse och Celine som utspelar sig under ett dygn ("Bara en natt", "Bara en dag", "Before Midnight"), filmade den här gången skådespelarna (bland annat dottern Lorelei) stötvis under 12 års tid. Det är underligt att se någon växa upp framför ögonen på en, komma in i målbrottet och lämna barndomen bakom sig, men det gjorde François Truffaut redan för länge sedan med alteregot Antoine Doinel (Jean-Pierre Leaud) som fick vara subjekt i en rad av hans filmer under 20 års tid. Men Linklater visar genom sitt ambitiösa livsprojekt upp oss själva för oss själva. Efter människans alla försök att få kontakt med artificiell intelligens skulle man nu lika gärna kunna skjuta upp en satellit i rymden med den här filmen. Det skulle ge en ganska exakt bild av hur livet ser ut här på jorden.

Som alltid i den manusskrivande regissören Richard Linklaters filmer är det dialogen som är det viktiga. Mellan raderna i det eviga pladdrandet ligger sanningar om vår samtid och våra fyrkantiga liv där framtiden redan är utstakad för oss med nästa steg i ledet. Först ska vi utbildas, sedan jobba och därefter är det dags att stadga sig, att bli mamma-pappa-barn. Samhällskritiken kommer även till uttryck i ett vardagligt samtal om hur vi programmeras som robotar till att fjärma oss från varandra i smartphonekulturen. Här kan man från regissörens sida ana ett visst missnöje över dagens generation som fastnat i den digitala åldern.

"Boyhood" är en charmig, självsäker och rolig film som lämnar ett leende på läpparna men sköljer samtidigt över en med oerhörd melankoli. Det här är vad jag kallar tilltänkt populism.