Bonjour Sagan 2008

Ett år efter framgångarna med Edith Piaf-biografin ”La Vie en Rose” är det dags för ännu en fransk nationalsymbol att förevigas på film. Inte för att hon gjort ett dåligt arbete själv. Författarinnan Francoise Sagan vars egenartade liv stått som kameraobjekt. Ett tacksamt filmmaterial och en livshistoria med lika mycket fascinationsfaktor som nyskördad kultcred. Sagan var sin tids Mötley Crue - i koncentratform visserligen. Men någon uppföljare på Oscarssuccén är knappast att vänta. Tvärtom bjuds biopubliken på det mest franska sedan baguetten. Teatraliskt tungdrama.

Endast nitton år gammal debuterade Francoise Sagan med ”Bonjour Tristesse”. En skandalomsusad livsbetraktelse ur en bortskämd och smått uttråkad tonårings perspektiv som fick sitt 1950-tal att gå i taket. Den verkliga huvudpersonen körde Maseratis, hängde med Sartre, lallade i Saint-Tropez och snortade kokain med Birgitte Bardot. Francoise Sagan - otvivelaktigt en av de mest otippade skandalsymbolerna för lyx, sex och droger genom historien. En historia som i fördärvat skick nu når biograferna.

”Sagan” som egentligen producerades som ett tvådelat tevedrama à 90 minuter fick tydligen distributören Luc Besson att tänka ”genväg”. Genom en bastant nedklippning för att inte säga nedslakting genade han sig till en spelfilm där deppig cigarettrök varvas med överflitigt kokainsnortande och lealöst skrivande. Och sina nästan två timmar till trots är filmen märkbart skadeskjuten. Jobbigt snabba klipp hoppar mellan ett gäng löst sammansatta scener. Ett hopkok som för all del skapar intresse men utan beröringspunkter och tillfredsställelsen av att faktiskt leverera. Där karaktärer lämnas att självdö i någon sorts ”se och glöm”-mentalitet.

Skådespelerskan Sylvie Testud arbetar utan kontinuitet med en alldeles för kraftfull karaktär för sin förmåga. Hennes stela berättarröst blir till störande avbrott och banar väg för en tokstyltig dialog. Vare sig det beror på dåligt förarbete, efterarbete eller regissörsslakt är ”Sagan” långt ifrån en fascinerande film. Med tanke på huvudpersonen - det minsta man kunde begära. Istället är det en historiebok i filmfomat. Ett referat mer än ett verkligt utforskande. Som därefter logiskt nog skriver oss biobesökare på näsan. Bildspel, musikval och dialog. Här pekas det med hela handen.

Det är trist men Frankrikes senaste personhyllning liknar vid en närmare titt kalkon. Ett ADHD-sammansatt jippo som skulle få Sagan att vrida sig i sin fyraåriga grav. Inte helt igenom dålig men med förväntningarna mätt en besvikelse som varken med allvar tar itu eller utforskar utan med ett suggestivt slut bara försöker övertyga. Jag hoppas på nästa för nu är det verkligen bonjour tristesse som gäller.