Biutiful 2010

Låt ropen skalla: "Biutiful" är inte en film för den som vill komma i partystämning. På efterfesten skulle det inte heller bli succé, annat än om man önskar sina gäster ut ur lägenheten, eller vill avrunda kvällen med lite klinisk depression. Alejandro González Iñárritu må ha brutit med sin tidigare manusförfattare Gulliermo Arriaga ("Älskade hundar", "21 gram", "Babel"), och även om ingen kanske förväntade sig att det nu skulle bli romcoms för hela slanten, så framstår nämnda filmer som försiktigt optimistiska i jämförelse med detta spiritualistiska frifall ned i en skärseld där allt är underordnat penningen, den praktiska överlevnaden.

Javier Bardems suspekta småfifflare Uxbal navigerar Barcelonas skitigaste bakgator och olagliga födkrokar - tusentals ljusår från hur Woody Allen använde honom och staden i "Vicky Cristina Barcelona" - för att få ekonomin att gå ihop för sig själv och sina två barn. Han är vrång men empatisk, en kärleksfull far med kort stubin, ambivalent i sina känslor gentemot sin förra fru, barnens alkoholiserade och bipolära morsa (för mig okända, och smärtsamt trovärdiga Maricel Álvarez). Ett kollektiv av kinesiska fabriksarbetare och ett gäng senegalesiska gatuförsäljare står för hans primära inkomst, men Uxbal har också en övernaturlig förmåga att hjälpa nyligen avlidna med övergången från liv till död.

Vänta, va? Jo faktiskt, och det faktum att detta varken är filmens fokus eller något som huvudkaraktären skyltar med är talande för sättet som Iñárritu berättar på. Detta är inte först och främst en film om en kille som kan prata med spöken, det är inte - lyckligtvis - magisk realism på film, absolut inte heller en rysare. Den övernaturliga aspekten är bara en av många som beskriver tillvaron, den erbjuder varken frälsning eller flykt - Uxbal har en gåva som är ett jobb. Snarast skäms han för sin förmåga, för att bli beskylld för lurendrejeri. Den kan inte heller förbättra hans egen tillvaro på något väsentligt sätt.

Tidigt i filmen diagnosticeras Uxbal med cancer, prognosen antyder ett par månader kvar i livet. Att knyta ihop alla trådar och på något sätt sörja för barnens framtid samtidigt som han tacklar en tilltagande, nedbrytande sjukdom och allehanda fullkomligt vidriga, arbetsrelaterade omständigheter - här ska inte avslöjas för mycket och risken är att det skulle låta som att jag hittade på - samt en illojal bror och en återfallsbenägen ex-fru, är premissen. Men att redogöra för handlingen känns nästan som att göra den här filmen en otjänst, som att man på något sätt rationaliserar den; det är den mångfald av känslor den väcker som gör den, ja, man vågar säga unik.

Javier Bardem är en av de allra största. Bland de många saker som filmälskaren har att tacka Coen-bröderna för är inte den ringaste att de gav honom hans definitiva genombrott för mainstreampubliken i "No Country For Old Men". Anton Chigurh bär få likheter med Uxbal i "Biutiful", annat än en ohyggligt ful frisyr, och i denna helvetesvandring får Bardem också spela ut ett betydligt bredare register. Det är vackert att beskåda hur hans grova, bistra drag och hans streetsmarta, lufsiga uppsyn på en sekund förbyts i en varelse vars varje atom kämpar för att hålla sig kvar i livet, för barnen som han har fört i den här skitiga världen. Det är en enmansshow, praktiskt taget, där filmaffischens sorgsna och avskalade foto av Bardem ger en god fingervisning om stämningsläget.

Tidigare nämnda Iñárritu-filmer har, trots de relativt svåra ämnen de behandlat och trots att de stundtals har beskyllts för att vara pretentiösa, ägt en högre grad av lättillgänglighet än "Biutiful" (även om denna film redogör för handlingen i kronologisk form). Man känner igen Iñárritus makalöst skickliga hantverk och den känslomässiga utmattning som man som tittare kan känna efteråt, men "Biutiful" är alltså ändå en svartare, originellare och, det intrycket får jag, mera personlig film. En nedåtrörelse som känns i hela kroppen och som då och då belönar tittaren med små, små ljusglimtar - dem lapar man girigt i sig - och som för sin stämning, sina rent poetiska kvaliteter och för Javier Bardems skull förtjänar ett deltagande. Bara man har planerat för någon upplyftande aktivitet efter biobesöket.