Bitchkram 2012
Synopsis
Men Kristin missar planet och gömmer sig istället hemma hos Andrea (Fanny Ketter), en märklig ung tjej, långt ute på landet för att undvika total förnedring. I huset ingenstans tar Kristin med Andrea till New Yorks pulserande hjärta i ett vindlande virtuellt äventyr som alla därhemma kan följa i hennes artiklar. Men så tränger sig verkligheten på.
Info
En färgklick i höstmörkret
Kristin är ung, naiv och uttråkad. Hon listar saker hon vill göra innan hon dör, och högst upp finns drömmen om New York. Så långt borta från småstadslivet som det bara går att komma. Bort från pinsamma killar och taskiga syrror. Där väntar ett nytt liv, och på köpet en ny, coolare Kristin. En dröm som snart ska bli verklighet.
Ödet vill dock något helt annat än att sända Kristin över Atlanten, och när hon missar sitt flyg gömmer hon sig skamset hos ragget Gustav och hans syster Andrea ute på landet. Storstadsillusionen hålls vid liv genom en välfejkad blogg, och fars möter allvar medan Kristin och Andrea trots alla sina olikheter finner något de aldrig haft: en riktig vän.
Det känns klyschigt att använda "Fucking Åmål" som måttstock för alla svenska ungdomsfilmer, men här känns liknelsen berättigad - kvinnlig vänskap har inte skildrats så här omsorgsfullt och äkta sedan Elin och Agnes hånglade loss i en taxi. Fanny Ketter är ett fynd som en instängd Andrea, som bär både stort ansvar och mycket sorg på sina unga, 80-talsklädda axlar. Linda Molin träffar klockrent som en egoistisk, vasstungad Kristin - även om hon gör sig som allra bäst i filmens komiska scener.
Efter en lovande debut med "I rymden finns inga känslor" fortsätter Andreas Öhman (manus/regi) och Jonathan Sjöberg (manus) på ett liknande spår - en träffsäker, charmig och framför allt snygg film för den unga publiken. Man faller lätt för förpackningen: den stiliga reklamfilmsinramningen, musiken, kläderna och en del kreativa miljöer. "Bitchkram" har en visuell stil som känns fräscht osvensk.
Man hade dock velat få ut mer av den här historien, i form av skratt eller gråt eller något att tänka på efteråt. Att våga ta ut svängarna mer och bjuda på en riktig känslokarusell, hade kunnat gjort "Bitchkram" alldeles oemotståndlig. Nu kommer denne cyniske skribent ut ur biografen en kall höstdag, varken så upprymd eller berörd som han hade hoppats på.
För målgruppen, svenska tonåringar som inte skäms bort med filmer som tar dem på allvar, är det ändå en varm rekommendation. Och vi ser fram emot vad de inblandade talangerna ska göra härnäst.
