Avsked 2008

Efter att orkestern han spelar i läggs ner, flyttar cellisten Daigo Kobayashi (Masahiro Motoki i en fantastiskt fin prestation) med fru tillbaka till den landsbygdsort han kommer ifrån och råkar av misstag ta anställning hos en vad jag bäst kan beskriva som rituell balsamerare - ett lågstatusyrke där man ska förbereda den döde för begravning och inträde i livet efterlivet. Det blir en unik resa genom det där vanliga vi alla kommer att gå igenom, och genom Daigos egen växande respekt för uppgiften han snubblade in i, och de konsekvenser det har för hans eget liv.

"Avsked" har jämförts med amerikanska HBO-serien "Six Feet Under" och det är inte svårt att se varför. Det är ett starkt, gripande, drama med hälsosamma doser av ofta överraskande men aldrig respektlös humor, i en väl fungerande balans, med karaktärer som känns genomtänkta och oerhört äkta.

Det där med äkthet är någonting jag återkommer till i mina tankar kring filmen. Det känns som man oftast får se en viss sida av landet i japansk film, en viss sida av människorna, av respekten och traditionerna, och medans den sidan absolut finns med i "Avsked" (och även är en väldigt viktig del av handlingen) vägs den upp av någonting annat. Av en annan sida, en mer modern, mer naturlig, mänskligare sida. Inte för att jag vill måla upp det gamla Japan som onaturligt och omänskligt, det är absolut inte min mening, men den här gången kan jag relatera till karaktärerna och livet och vad de går igenom på ett sätt som annars är ovanligt.

Mina hyllningar till trots skulle jag ljuga om jag påstod att "Avsked" är perfekt. Speciellt mot slutet tar historien vägar som känns igen, den vandrar lite ifrån sitt unika japanska perspektiv och blir till något som skulle kunna vara hämtat från Hollywood. Det är ändå ingenting som sänker filmen för mig, allt levereras med samma känsliga hand, samma värme, samma mänsklighet, och till slut sitter jag likväl där med våta ögon. Inte för att det är sorgligt, sitt ämne till trots är det inte den typen av film, utan för att "Avsked" är så satans vacker i all sin vardaglighet.

Och jag skäms inte för att säga det; den där cellon, i montaget mot slutet, höll på att spela sönder mitt hjärta.