Vi måste prata om Kevin 2011

När ofattbara våldsdåd händer tar det inte lång tid innan våra förfasade reaktioner övergår till frågan – hur kunde detta ske? Särskilt när gärningsmännen är unga så är det många som undrar vad det var som gick snett i deras uppväxt, och hur personerna som stod dem nära kunde missa vart det var på väg. 

Eva (Tilda Swinton) har dock inte missat något. Redan när Kevin (Ezra Miller) fortfarande var ett småbarn började hon oroa sig för honom. Hans trotsighet och brist på empati var tydlig redan då och det skulle bara bli värre och värre. Men oavsett om hon varit en ovetande moder eller inte så dyker frågan om vem som bär skulden upp som ett brev på posten. 

Filmen bygger på en bok med samma namn och båda verken tar avstamp i Evas perspektiv. Vi befinner oss i nutid men ser Kevins uppväxt och det som har hänt genom flashbacks som alla är hennes minnen. Men trots att det är en subjektiv bild vi får ta del av skyggar Eva inte undan för frågan om det var hennes fel. Hon drar sig ständigt till minnes stunder när hon kunde varit en bättre mamma och en av filmens styrkor är att den inte försöker skriva oss på näsan med ett enkelt svar. 

Är det arv eller uppväxt som skapar psykopater? Är Evas förlossningsdepression och svårighet att knyta an till Kevin det som lägger grunden för hans senare beteende? Eller har han redan från början något fel som gör honom omöjlig att ha att göra med och som leder till att hon inte kan visa honom den kärlek han behöver? Kycklingen och ägget känner ju alla till och även i det här fallet skiljer sig teorierna åt. 

Jag kan känna att tanken på ett barn som föds med inbyggd ondska inte sitter riktigt bra, men visst är det så att vissa människor helt enkelt saknar de substanser som gör dem till fungerande samhällsmedborgare. Kevin är otäckt beräknande och är obehagligt bra på att sätta upp en fasad som lurar alla utom just mamman.  

Tilda Swinton gör i alla fall en strålande insats som Eva och ger henne så många bottnar att vi känner lika mycket sympati för henne som ogillande över hur hon tar sig an sin son. Speciellt i början när vi får se hur hon försöker kravla sig upp ur det svarta hål där hon befinner sig – hitta ett nytt jobb och hantera blängande kollegor, tvätta bort rödfärgen som någon har slängt på hennes hus och undvika offrens föräldrar som hatar henne med all kraft de har. Då råder det inget tvivel om att de närstående till gärningsmannen drabbas minst lika hårt som ditona till offren. 

”Vi måste prata om Kevin” är mäktigt redigerad och rör sig i början i gränsen mellan dröm och verklighet där nutid och dåtid blandas ihop i ett svindlande sammelsurium av bilder. Det är vackert och gripande och svårhanterligt på en och samma gång och vi verkligen känner att vi befinner oss i den mardröm som Eva nu måste kalla vardag. 

Det är långt ifrån en enkel eller bekväm film att titta på. Den ställer många obehagliga frågor och lämnar uppgiften att hitta svaren helt till publiken själv. Till exempel finns det ju även en pappa med i bilden. Franklin (John C. Reilly) antingen blundar för sin sons problem eller så blir han helt förd bakom ljuset av en expertmanipulatör. Men det är ändå intressant att fundera på hur mycket av skulden som bör läggas på honom. 

Det finns ett par punkter där jag undrar hur trovärdigt scenariot med Kevin är – att pappan inget märker, att mamman gör det men inte söker hjälp åt honom, att det finns människor som beter sig så som han gör redan från barnsben. Jag känner inte att ”Vi måste prata om Kevin” besvarar de frågor som dök upp efter Columbine- eller för den delen Utøyamassakern. Kanske är det för att det inte finns några svar. 

Men det är en otroligt stark film som lämnar en långt ifrån oberörd, och med en sådan mångfacetterad skådespelare som Swinton i huvudrollen blir det väldigt, väldigt bra.