Världarnas krig 2005

Steven Spielberg, förlåt att jag tvivlade.

Du har greppet trots allt. Jag är inget fan av actionfilm, science fiction eller anspråksfulla litteraturfilmatiseringar, men du har ju lyckats ro det i hamn så det skräller om det. Vissa kanske tycker att det är magstarkt att du gör en science fiction-historia med Tom Cruise i huvudrollen igen. Det kan ju ses som en form av kommersiell säkerhetslina. Men hey, varför ändra på ett vinnande koncept – don´t fix it if it ain’t broken, som din gamle kollega George Lucas säkert säger varenda gång han får insättning på banken.

Andra kan känna igen draget att låta små flickor och aliens användas flitigt i samma film. Det använde du redan i monsterhiten ”E.T.” från 1986. Skillnaden är att då handlade filmen om en snäll utomjording som bara ville ringa hem. Här handlar det om motsatsen – en hel rymdinvasion av intelligenta superohyggloonda aliens som slår ut alla telefonledningar som finns, liksom all elektricitet överhuvudtaget. Och det är bara upptakten. Snart har nämligen Tom Cruises lyftkransförare Ray och hans två motsträviga barn från ett tidigare äktenskap fullt sjå med att försöka överleva när de inte så kramvänliga utomjordingarna tar till avancerad vapenteknologi för att snabbt utplåna mänskligheten. Faktum är att man sitter som på nålar från den stund de första tecknen på att världen är illa ute sätter igång. Men redan inledningsscenens tjusiga panoramascen etablerade effektivt känslan av att få se en film av en regissör med osedvanligt starkt visuellt handlag. Cruises karaktär presenteras skickligt på sin arbetsplats och du antyder att han är något av en förvuxen pojke som inte är en anhängare av ansvar. Men se, det kommer att ändras raskt när hans barn lämpas över på honom av exfrun som ska iväg på resa. Föga visste familjen, den alienerade fadern och hans två motsträviga barn att de bara någon dag senare skulle hamna mitt inne i en naturkatastrof som inte hade anständigheten att bara vara en sådan, utan var en täckmantel för en utomjordisk armé med siktet inställt att ta över världen. Vi har sett det förut i så skilda filmer som ”Independence day”, ”The Faculty” och ”Mars Attacks”, men du ger oss en helt egen version och lyckas på kuppen tveklöst med att göra den ultimata rymdinvasionsfilmen.

Anledningarna till att ”Världarnas krig” höll mig klistrad på stolen och gastkramad till gränsen på andnöd är många. Det första är att Spielberg har lyckats med det nästan omöjliga konststycket att få oss att engagera oss för karaktärerna emotionellt samtidigt som filmen aldrig någonsin lider av brist på action. I andra filmer av den här typen blir interaktionen mellan karaktärerna påfallande ofta bara utfyllnad. Spielberg lyckas få karaktärerna levande i inledningen av filmen och pappans motivation och drivkraft är uppenbar – nu har han den stora chansen att gottgöra för alla de år han inte tog ansvar genom att hålla avkomman vid liv. Dakota Fanning är som vanligt kusligt skicklig i sin roll som dottern Rachel, en brådmogen personifiering av 2000-talets hippa storstadskids. Lyssna bara till hennes sarkasmer så förstår du. Termen barnstjärna känns inte tillämpbar – hon är en Meryl Streep fast i en tolvårings kropp, och stjäl utan svårighet de scener hon är med i. Det centrala samspelet i filmen mellan Cruises far och Fannings dotter är dynamiskt och trovärdigt. Tom Cruise har definitivt blivit en bättre skådespelare med åren och är kapabel att hantera ett register som sträcker sig från en man stressad på gränsen till vansinne till beskyddande och tillgiven far med svårigheter att erhålla sina barns förtroende. Även Justin Chatwin är övertygande som den ostyrige tonårssonen som trotsigt vägrar underordna sig faderns auktoritet.

I actiondelen saknas sega sekvenser som drar ner helhetsintrycket helt. Det visuella fyrverkeriet och magnifika fotot gör att varenda dollar av den förmodat gigantiska specialeffektsbudgeten syns på duken. Känslan av hot och snar undergång är total när tripoderna, utomjordingarnas trebenta mördarmaskiner spränger sig fram ur marken och börjar kravla omkring som enorma spindlar på jakt efter försvarslösa insekter. En annan sak som man bör vara oändligt tacksam över är att Spielberg undviker all påfrestande patriotism och flaggviftande som kännetecknar Hollywood-produktioner med världens undergång som tema. Här finns ingen grinande Bill Pullman som president, ingen hjälte som tar saken i egna händer och ger igen, inget pompöst kräkframkallande soundtrack och ingen upprepning av den omnipotenta populistiska runkfantasin ”Americans saved the world”. Vi hade i och för sig kunnat slippa Tim Robbins överspel för att poängtera en något som redan slagits fast tidigare i filmen. Tacksamma ska vi också vara att den obligatoriska sexiga kvinnliga hjälten ransonerats borts från denna produktion. En taffligare regissör hade kanske annars kommit på den dåliga idén att plocka in Salma Hayek eller Penelope Cruz som tillfälligt moderssurrogat och dessutom skaffa lite etnopoäng på köpet. Lyckligtvis fokuserar Spielberg enbart på det väsentliga och gör det bra.

Så bäste herr regissör: Att din rymdinvasion lyckas hålla mig skrämd och inge rysningar där flertalet skräckfilmer misslyckas med samma sak visar bara ditt handlag med spänning inte minskat sedan den enkla men likaledes gastkramande genombrottsfilm ”Duellen”.

Allt onödigt och tillkrånglat har du tagit bort och filmen är nästan helt ren från tillkrystade förklaringar till det som händer. Hade du för en gångs skull motstått din impuls att göra orealistiskt lyckliga slut eller skrotat den pretentiösa speakertext som inleder och avslutar filmen så hade det här varit en fullpoängare. Sättet på vilket utomjordingarna till slut dör känns inte särskilt väl underbyggd och hastas igenom mot slutet – enligt vad vi tidigare sett var utomjordingarna i stort sett ostoppbara. Men innan de kolar av får man som publik alltså se dem både använda mänskliga inälvor och blod som inredningsattiraljer för att göra jorden hemtrevlig och förstöra i stort sett hela civilisationen på nolltid - det är vad jag kallar förstklassig underhållning. Tack.

ONÖDIGT VETANDE "War of the Worlds" var från början beräknad att ha sin premiär år 2007, men fick plötsligt grönt ljus i agausti 2004 för en release redan 2005. Det orsakade stora förseningar i Tom Cruises och Steven Spielbergs andra projekt.

Man började filma så kort som sju månader före premiär. För att hinna med de över 500 dataeffekterna spelade Spielberg in de stora actionscenerna först.