George W. Bush 2008

Den avslutande delen i Oliver Stones presidenttrilogi är en väldigt annorlunda film jämfört med sina föregångare. Där ”JFK” var en konspirationsteoretisk nagelbitare och ”Nixon” var ett allvarsamt och seriöst drama är ”W.” en humoristisk skildring av George W. Bushs katastrofala presidentskap. Stone är lika subtil som en stenslägga när han hamrar in sitt budskap men det är trots det än skamlöst underhållande film, från början till slut.

Vi får stifta bekantskap med den unge Bush som en redlös ung collegestudent vid Yale. Redan här visar han prov på en enastående förmåga att ta sig uppåt i hierarkier men också en självdestruktiv ådra som manifesteras i det eviga supandet. Det är ganska svårt att tänka sig att den strulige unge mannen, som inte ens klarar av att behålla ett vanligt jobb, ska komma att bli USA:s president. Den åsikten delas uppenbarligen av hans far, den konservative patriarken George ”Poppy” Bush. Gång på gång räddar han sin bångstyrige son från knipor och varje gång växer besvikelsen över att han inte tar tag i sitt liv och blir en riktig Bush. Och det är redan här som filmens centrala budskap etableras: Dubya (som alla kallar honom) drivs först och främst av ett starkt faderskomplex. Allt annat kommer i andra hand.

Oliver Stone gör två saker i ”W.” som lyfter filmen i mina ögon. Han ger George W. Bush en mänsklig och sympatisk dimension och han framhäver det absurt komiska med hans presidentskap. I Brolins tolkning är Dubya naiv och impulsiv, inte de två egenskaper som man kanske helst ser i en ledare, men även som en man som i grunden vill väl. De riktiga nidbilderna spar Stone till människorna i Dubyas omgivning och då framförallt Dick Cheney som i Richard Dreyfuss mästerliga porträtt framstår som en machiavellisk intrigmakare utan några skrupler alls. Scott Glenn spelar Donald Rumsfeld (eller Rummy, som Bush kallar honom) som någon som tappat kontakten med verkligheten och Thandie Newtons skruvade Condi Rice är en stel ja-sägare utan någon integritet. Den enda som kommer undan med äran i behåll är Colin Powell, som här spelas av Jeffrey Wright.

Men mest av allt är det här Josh Brolins film. Han balanserar hela tiden på gränsen till överspel men passerar aldrig riktigt gränsen. Hans Bush är i grunden än envis men charmig buffel som tvingar sig själv till maktens centrum för att bevisa sig för sin far. Broling är dessutom läskigt porträttlik: rösten, rörelsemönstret och språket, allt sitter som en smäck. Även Elizabeth Banks är bra i den betydligt mindre rollen som Laura Bush, den demokratiske bibliotekarien som lämnar allt och hänger sig helt till sin mans karriär.

”W.” är ingen tungrodd politisk biografi utan en underhållande virvelvindstur genom Dubyas uppgång och fall. Stone är inte de små gesternas man och visst finns det en del scener som brakar ihop under sin egen tyngd. Men trots en del fläckar är det en rakt igenom fascinerande film som hela tiden får en att förundras över vår samtidshistoria. Satt verkligen det här gänget i Vita Huset i åtta långa år?