Tron Legacy (2010)
Action, Science-Fiction, Äventyr
Datorspel utan känslor
Vad syftet med att göra en uppföljare till en 28 år gammal sciencefictionrulle som floppade på bio är kan man undra men nu har i alla fall ”Tron” - som fått något slags kultrykte på senare år – fått en minst sagt fristående fortsättning. Det är snyggt och effektfullt men likväl tråkigt och stämningslöst.
Jeff Bridges återupplivar sin roll från originalet, dels i en genom datoranimering föryngrad version - framgångsrike hackern och datoringenjören Kevin Flynn som en dag försvinner och lämnar sin son Sam (Garrett Hedlund) som växer upp till rebellisk, ansvarslös strulputte med motorcykel och klippkort hos polisen.
När Flynns partner (Bruce Boxleitner, också i samma roll som originalfilmen) kontaktas från Flynns gamla nummer besöker Sam farsans gamla kontor och hittar en lönngång till en annan dimension. Kan det möjligtvis vara den virtuella datorprogramsvärld pappan yrat om på 1980-talet?
"Tron: Legacy" verkar inledningsvis avse att handla om någonting när Bridges har en kort monolog om världen, nätverk, system och annat "Matrix"-liknande mumbo jumbo. Ganska snart blir det dock ordinär sci-fi med en ovanligt charmbefriad stereotyp till (27-årig) tonårshjälte med pojkbandslook och brist på fadersgestalt. En tårdrypande återförening är uppenbar men först ska det kastas laserringar i spektakulärt gladiatorliknande spel av den virtuella typen.
Filmens största, och ganska ordentliga, problem är bristen på mänsklighet. De flesta "karaktärer" (i en redan underbefolkad film) är datorprogram, d.v.s. robotliknande människoimitationer ofta med häftiga kläder, prylar och frisyrer. Filmens få försök till känslor eller humor, som en svagt luftad kärlekshistoria eller Michael Sheens dansanta fjolla till klubbägare (som platsat bättre i "Burlesque"), faller platt till marken.
Att filmen är rentav tråkig hjälper knappast. Den sterila, glansiga miljön skapar en torr, stämningstörstande atmosfär och actionscenerna saknar all form av tempo, glöd och intensitet. Det hela ser ut som ett påkostat datorspel och känslan man får är snarare den frustration när man väntar på sin egen tur.
Slutligen får man hoppas att Oscarsvinnaren Bridges (som gjorde den här mellan "Crazy Heart" och bröderna Coens "True Grit") behövde lite extra cash till en sommarstuga eller dylikt. För någon rolig eller intressant rollfigur har han knappast (även om han får klä sig som en självhjälpsguru och säga "dude" och "man" nästan lika ofta som i "The Big Lebowski").
En film enbart för, om ens det, inbitna sciencefiction- och datornördar och möjligtvis originalfilmens få fans. Det är snyggt och Daft Punks musik ger ett behövt lyft. Inte det sämsta jag sett men kanske tråkigaste sedan filmatiseringen av "Final Fantasy". Denna "Legacy" lär knappast bli legendarisk.
