En tomtesaga 2007

Jag måste erkänna att det på ett sätt är lite sorgligt att se den finska filmen "En tomtesaga". Inte så mycket för att den är sorglig i sig utan mer för att det är svårt att inte se den som ett slutgiltigt bevis på att finnarna tagit patent på allt vad Tomten är och heter. En förlorad chans för oss svenskar med andra ord. Men nationalismen åsido är "En tomtesaga" en oväntat fin julklapp.

Nikolas (Hannu-Pekka Björkman) blir vid unga år föräldralös när hans mor och far går genom isen. Ensam, liten och övergiven av ödet. Symboliken är total med andra ord. Byn bestämmer sig för att gå ihop och varje år tar en ny familj hand om Nikolas. Som tack börjar den unge pojken i hemlighet dela ut presenter till sina samariter. Men säg den lycka som varar?

"En tomtesaga" ger inte mycket till andrum när det kommer till sin genre. Tematiskt är det snarare samma gamla omslagspapper som alla de tidigare julfilmer. Men må så vara så har man lyckats med det genuina. Något som drömfabrikens alla snökanoner och julbelysning aldrig skulle kunna få till. En mysig rustik känsla omvälvs av en förträffligt visuell film. En film som traditionstroget målar tomtens barndom med svartvit pensel redan från början. Och än mer när Nikolas hamnar i klorna på den elakt bittre Isakki (Kari Väänänen). Något som får självaste David Copperfield att skatta sig lycklig. Med en så endimensionell, stor och överkladdig moral är det svårt att missa poängen.

Som julfilm är det nästintill en självklarhet att det ska gå överstyr. Julen är synonymt med materiell frossa och godhjärtad dekadens. Den kan liksom inte bli för söt eller klichétyngd. Och när det kommer till tomten i än högre mån. Alltså något som inte heller finnarna klarar sig undan. För såhär mycket jul har jag inte andats in på länge. Och även om det finns en anledning till det är ”En tomtesaga” charmen personifierad. Det må visserligen vara simpelt men det är likväl svårt att slå ifrån sig. ”En tomtesaga” töjer på sina små resurser men lyckas ändå inte bara hålla en hel film utan imponerar estetiskt med en skara skådespelare som lever sig in med tomtenissarnas allra bästa iver. Då är det väl synd att jag inte har mycket till övers för Julen.