The Devil's Double 2011

”The Devil’s Double” utspelar sig i Bagdad under några år i slutet av åttiotalet och början av nittiotalet, alltså när Gulfkriget pågick som bäst. Latif Yaha blir beordrad att agera som Saddam Husseins ökände son, Uday Husseins dubbelgångare. Han vägrar först men blir då torterad tills han tvingas inse att han inte har något val. Han blir motvilligt indragen i Udays galna värld som består av våld, sprit, droger och framför allt tjejer. Att plocka upp 14-åringar på gatan och att våldta en nygift kvinna är helt enkelt vardagsmat för honom. Latif försöker göra uppror samtidigt som han försöker hålla sig vid liv.

Dominic Cooper, kanske mest känd som den söte brudgummen i "Mamma Mia!", spelar både rollen som Latif och Uday och han gör det med bravur. Utseendemässigt är förstås rollfigurerna extremt lika, men det råder ändå inget tvivel om vem som är vem innan någon av dem ens har yttrat ett ord. Och då försöker Latif ändå efterlikna Uday så mycket som möjligt. Kroppsspråk och ansiktsuttryck får oss snabbt att inse vem som är den goda och vem som är galningen. Stundtals glömmer man faktiskt bort att det är samma skådis som spelar båda. Dominic Cooper har lyckats skapa något intressant i de båda huvudpersonernas motsättningar.

Det finns dock ett problem med hur Uday Hussein framställs. Han är en clown och en barnunge som är van vid att få vad han vill. Får han det inte så tar han det. Alla som här läst minsta lilla artikel om Uday Hussein kan vara ganska säkra på att han var en riktigt ond och grym människa. Pajasfiguren gör att det hela känns för ytligt och något mindre trovärdigt. Det blir för glättigt och Hollywoodifierat med alla partyn, drinkar och Uday ständigt dansandes runt i glitterskjorta. Den skräck som verklighetens Uday måste ha ingjutit i folk i sin närhet, kommer fram ibland i filmen men inte tillräckligt. Det är svårt att tro att den riktiga Uday Hussein hade de många fåniga drag som filmen vill hävda. De psykopatiska dragen, javisst, men resten känns tveksamt. 

”The Devils Double” är baserad på boken med samma namn, men någon faktafilm är det inte. Vilket förstås ger regissören rätt att anpassa sina rollfigurer till hur han vill att de ska framstå. Och kanske passar det biopubliken bättre med denna psykopatiska karaktär som har en viss utstrålning samtidigt som han är totalt galen.

Kärleksaffären med Udays utvalda Sarrab blir något av ett sidospår även om det är meningen att det ska vara en av filmens stora konflikter. Sarrabs rollfigur är för ytlig och man förstår helt enkelt inte vad som är så speciellt med just henne. 

Regissören Lee Tamahori har både gjort Hollywoodfilm och mer smala filmer som den lågmälda och ångestladdade ”Krigarens själ”.  Med ”The Devil’s Double” tilltalar han snarare en bredare publik. Tempot är högt och man är nyfiken på vad som ska hända. Sedan är det förstås ett problem att se två så kända personer som Saddam och Uday Hussein prata engelska.

Så, för att summera, vad kan en filmpublik vänta sig av ”The Devil’s Double”? Skickligt skådespeleri och spänning hör till de positiva delarna, medan den något för ytliga framställningen drar ned. Våldsscenerna är för mycket och känns som att de är där för att chocka. Varning alltså om du är känslig för blod.