Rivalerna 2012
Synopsis
När valdagen närmar sig och förolämpningarna eskalerar bryr de sig bara om att krossa sin motståndare i denna smutskastande, baktalande, personattackerande film från "Släkten är värst"-regissören Jay Roach.
Info
Senaste om filmen
Pubertal maktkamp
Ferrell är en av dessa komiker som gjort några riktigt kul komedier och bevisat vad han går för som mer seriös aktör ("Stranger than Fiction"), men envist mjölkar ur sitt varumärke med filmer av varierande kvalitet. Humorn känns knappast lika fräsch längre. Galifianakis lutar nu åt att gå samma öde till mötes då han verkar lite slappt upprepa sin "Baksmällan"-knäppis ännu en gång.
Ferrell spelar Cam Brady, en ganska korkad kongressledamot vars ständiga segrar i North Carolina beror helt på avsaknaden av konkurrenter. Två sluga aktiebolagsdirektörer (Dan Aykroyd och John Lithgow) vill dock vinna inflytande i distriktet och plockar upp Marty Huggins (Galifianakis), en lika korkad chef för det lokala turistkontoret. Helt plötsligt måste Brady kämpa om röstarna och det blir en smutsig kamp mellan rivalerna.
Upplägget är inte helt dumt, och visst är det stundtals riktigt kul. Stjärnorna gör det de ska och deras inbitna fans lär säkert ta den till sina hjärtan precis som tidigare filmer. Men det går inte att frånse bristen på nya idéer. Vi har sett Ferrells småknäppa, gapiga och naiva vuxenbebis några gånger för mycket redan och även Galifianakis repertoar börjar bli tröttsam.
Nivån på humorn är som väntat ganska låg och pubertal. Man slänger in mycket omotiverade, "tokiga" repliker bara för sakens skull och även en del slapstick. En hel del är kul, mycket är det inte. Ett stort problem är att själva historien är tämligen ointressant och förutsägbar, precis som karaktärerna. Det finns inte någon större anledning att bry sig. Ironiskt nog gjorde regissören den betydligt intressantare TV-filmen "Game Change" (med Julianne Moore i en av sina bästa roller som Sarah Palin), medan denna är ljusår ifrån minnesvärd politisk satir som "Wag the Dog" eller "Dave".
De roliga biroller och skådespelare vi är vana vid i Ferrells filmer saknas också. Dylan McDermott är oväntat småkul som ondskefull stylist men får inte mycket utrymme. Roligast är utan tvekan Aykroyd och Lithgow som gör sina få scener med självklar komisk tajming. Och det går inte att undvika tanken på hur mycket roligare filmen hade kunnat vara 20 år tidigare med de två i huvudrollerna. Nu blir det mest några billiga skratt i en lättglömd dussinfilm.
