Che - Argentinaren 2008

Mexico City 1955. Che Guevara träffar Fidel Castro för allra första gången under en middagsbjudning. Efter en lång diskussion som startar vid middagsbordet och avrundas på en balkong på tu man hand med Castro, blir Che en övertygad anhängare av 26-julirörelsen med målet att störta den USA-stödda kubanska diktatorn, Fulgencia Batista.

Genom att kontrastera revolutionen på Kuba med svartvita bilder från Che Guevaras (Benicio del Toro) besök i New York 1964 där han pratar inför FN, börjar Steven Soderbergh nysta i historien om världens mest kända revolutionär. Men hur gör man egentligen en historiskt korrekt film om en så mytomspunnen person som väcker så starka och motsatta känslor hos så många?

Om man är Steven Soderbergh verkar svaret vara att man mot förväntan undviker att fokusera på Che Guevara så mycket som möjligt. Han är självfallet den karaktär som får mest utrymme, men frågan är istället vad man gör med detta utrymme. Till att börja med saknar filmen helt en upptakt till Ches beslut att liera sig med Castro. Vad är det som har lett Che Guevara fram till denna punkt? Vem är han? Vad är det som driver honom? Det är frågor som åtminstone jag tänkt mig att få svar på.

Det förefaller över huvud taget som att Soderbergh föredrar att tona ned istället för att skruva upp sin skildring av Che. Jag utgår ifrån att Che hade både mindre smickrande och mer humana drag, men det är ingenting som direkt lyfts fram i ”The Argentine”, framför allt inte den beryktade brutaliteten. Nu bygger visserligen manuset på Che Guevaras egna memoarer, vilket kan förklara en del av mina invändningar, men hur balanserad blir då bilden vi får av Che och händelserna han beskriver? Det tycks inte riktigt bekymra Soderbergh.

De inledande två tredjedelarna av filmen består till stora delar av stridsscener och prat om olika strategier som gör filmen mer rörig än spännande. Karaktärer introduceras, men eftersom man inte går in på djupet på någon, får man heller ingen känsla för dem. Samma gäller också för Che Guevara, vilket väcker frågan om det inte faktiskt är ett medvetet sätt att visa på att revolutionen inte handlar om någon enskild person, utan snarare om ett ideologiskt maskineri som Che enbart är en del av. Detta kastar även nytt ljus över filmens titel.

Nu tror dock inte jag att man kan marginalisera Che Guevaras roll på det här sättet, vilket Soderbergh i min mening riskerar att göra. Med det sagt så lyckas Benicio del Toro att på ett väldigt övertygande sätt gestalta Soderberghs vision om en Che Guevara som en inkarnation av revolutionens anda. Han lever och andras revolution. Han är revolution. Tyvärr får vi inte se revolutionens totala hänsynslöshet.

Nej, ”The Argentine” infriar inte mina förväntningarna om ett komplext eller särskilt mångfacetterat porträtt av världens mest kända revolutionär, men kanske är det heller inte filmens mening. I vilket fall blir detta inte en film om Che Guevara så mycket som en film om revolutionen. Det är också svårt att inte ta hänsyn till att ”The Argentine” bara är den ena halvan av en tänkt helhet. Särskilt inte med tanke på filmens sista tredjedele då den skärper sig rejält. Det ska bli intressant att se hur Soderbergh har tänkt sig att knyta ihop den här säcken.