Abduction 2011

Abduction poster

Synopsis

En ung man är på jakt efter sanningen om sitt ursprung efter att han hittar sin egen baby-bild på en webbsida för försvunna personer.
Ditt betyg
2.1 av 367 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Recensent

Andreas Samuelson

1 oktober 2011 | 14:01

En actionthriller som gör alla fel

Nej, Taylor Lautner är inte bra. Men allt är inte heller hans fel. Den här korkade actionthrillern gör alla fel. Största frågetecknet är varför Oscarsnominerade John Singleton och duktiga birollsinnehavare (inklusive vår egen Micke Nyqvist) kastat bort sin tid på det här skräpet.

Förväntningarna är knappast skyhöga på filmen där flickidolen med sexpacket från ”Twilight”-serien ska göra sin första huvudroll. Saker blir inte bättre av att man inleder med årets kanske sämsta första kvart: tonårige Nathan (Lautner) festar galet med polarna, muckar gräl med snygga granntjejens stöddiga pojkvän, får dagen efter skäll – och stryk (!) – av sin machopappa (Jason Isaacs) medan mamman (Maria Bello) skakar på huvudet och skrockar ”Mina pojkar…”.

Nathan har en rolig bästa kompis (som självfallet är svart) och blir tilldelad den snygga granntjejen (Lily Collins) som partner i ett skolprojekt, lämpligt nog efter att hon dumpat sin elaka kille. Under en pysmysig pluggstund på sina välplacerade Apple-datorer så hittar Nathan en länk på en hemsida för försvunna personer. Pojken på bilden råkar ha exakt samma tröja med exakt samma fläck som Nathan har bland barndomsklenoderna. Han hinner knappt lägga ihop två och två innan både agenter och skurkar knackar på dörren och Nathan måste fly för att ta reda på sanningen. Snygga granntjejen hänger på. Så de flyr. Slåss. Flyr. Hånglar. Slåss. Och flyr lite till.

Okej för att actionrullar av den här typen kan kompromissa en aning när det gäller intelligensen. Men här har man även offrat tempo, underhållning, humor, fantasi och karaktärer man bryr sig det minsta om. För att konstatera det alla ”Twilight”-hatare väntade sig: Lautner är ingen actionstjärna. Han kan slåss och sparkas men saknar både den intensitet, utstrålning och glimt i ögat som gjort Bruce, Arnold och Sly till kungar inom genren. Och då har jag inte ens nämnt vad jag tycker om hans skådespeleri eller den enligt fansen vackra nunan…

Filmen tar sig smått efter den usla första kvarten (vilket inte säger mycket) men intresset är på mycket låg nivå som bäst. Största problemet är troligen Lautner och hans personlighetsbefriade karaktär som ska skifta mellan vrede, sorg, förälskelse och nervositet men allt man ser är en inställsam pose för ett idolmagasin. Collins är knappast minnesvärd heller men har å andra sidan fått en typiskt otacksam roll som hjälplöst kuttersmycke som ständigt måste räddas ur faror.

Det mest svidande är att Michael Nyqvists stora Hollywooddebut innebär att spela rysk skurk i några scener där han fräser saker som ”Jag ska döda alla dina Facebook-vänner” i en mobil. På det stora hela tillåts vanligtvis stora aktörer att förnedra sig själv i meningslösa biroller: Sigourney Weaver springer omkring med ballonger på ett sjukhus, Alfred Molina sörplar på en milkshake medan han pratar om FBI-hemlisar och Nyqvist käkar popcorn under en oinspirerad final med lika mycket spänning som en Dramaten-uppsättning.

Att dubbelt Oscarsnominerade John Singleton regisserat den här soppan är svårt att greppa. Filmskaparen debuterade med kultrullen ”Boyz N the Hood” och har sedan dess gjort fina, minnesvärda verk som ”Livets hårda skola”, ”Rosewood” och ”Shaft”. Att han redan pratar om en uppföljare till denna är sådan brist på självdistans att det gränsar till en ansökan om yrkesförbud. Vad gäller Lautner lär det knappast vara det sista vi ser av honom – men han kan väl hålla sig till att jobba med folk på hans egen nivå…

| 1 oktober 2011 14:01 |