Tonårsliv 2004

En ”drama queen” är en person som starkt överreagerar på även de minsta av livets små missöden och motgångar. Helst ska detta ske på ett så teatraliskt sätt som möjligt, som att ligga i sängen i flera dagar lidandes av en ”dödlig” sjukdom när man inte får besöka den där konserten man verkligen hoppats på, eller anordna minnesstund och gå klädd helt i svart i veckor när favoritbandet splittrats. En beskrivning som mer än väl stämmer in på Lola Cep, huvudpersonen i tonårskomedin ”Confessions of a Teenage Drama Queen” (som på svenska kort och gott fått heta ”Tonårsliv”).

Som vi tidigt får erfara är Lola inte som andra tjejer i hennes ålder. Visst, hon älskar kläder, hon avgudar killar och hon dyrkar fullkomligt sitt favoritband med sångaren Stu Wolff i spetsen. Men för Lola är hela livet som en såpa i ”Glamour”-stil, eller varför inte en gammal härlig film där hon likt Marilyn, Audrey eller Ingrid har den glammiga huvudrollen. Där varje replik kan följas av en drömsk blick upp mot himlen eller en dramatisk inzoomning på hennes chockade ansikte som sakta fejdas ut i svart.

Trots en titelöversättning som hade fått vår känsliga Lola att fullkomligt flippa ur, har hon betydligt värre problem att tänka på när de färgglada förtexterna skuttat förbi och filmen rullar igång. Familjen ska lämna New York och flytta till förorten Dellwood! Drömmarnas stad, Broadways stad, där hon inom en snar framtid vill stå i rampljuset. Lola ser sin skådespelarkarriär gå i kras innan hon ens fått en chans att påbörja den. Väl framme i den nya skolan i ”Deadwood”, som hon föredrar att kalla staden, ser hon åter sin chans då dramalärarinnan ska rollbesätta en pjäs. Men innan dess väntar en maktkamp på hög nivå mot skolans populäraste och snyggaste tjej, den obligatoriska ”såpabitchen”, Carla Santini.

Har du sett ”Freaky Friday” så vet du troligen redan vem Lindsay Lohan är. Där spelade hon Jamie Lee Curtis dotter som förvandlades till sin mor. En roll hon skötte helt okej utan att dra till sig alltför mycket av min uppmärksamhet. Men som Lola kan man inte annat än älska henne. Hon är makalöst rolig. Jag har svårt att tänka mig att Hilary Duff, som blev tillfrågad först, kunde gjort ens hälften så bra ifrån sig som Lindsay. Filmen genomsyras ofta av samma underhållande, smått sjuka och väldigt överdrivna (på ett positivt sätt!) humor som ”Clueless” eller den sköna tv-serien ”Popular”. Under den första halvan njöt jag av varje sekund.

Därefter händer något. Plötsligt ägnar filmen alldeles för mycket utrymme åt Lolas och nya kompisen Ellas springande i New York, där de försöker ta sig in på en efterlängtad konsert. Att den sofistikerade Lola är barnsligt förtjust i en flummig rocksångare känns inte alls rätt för hennes karaktär. Den galna humorn avtar också när det mot slutet av filmen är dags för de sedvanliga moralpredikningarna: ”kom ihåg ni som tittar, behandla varandra som ni själva vill bli behandlade, att vara populär är inte allt, bla bla”. Snälla nån, det är en film, inget Oprah-avsnitt. Det drar ner helhetsintrycket, och jag hade inte tvekat en sekund att ge en fyra i betyg om ”Tonårsliv” (blä för den titeln igen) hade kretsat mer kring Lolas liv på skolan samt den nya staden.