Sunshine (2006)
Science-Fiction, Thriller
Riktigt, riktigt bra sci-fi
Faktum ett: Det tar åtta minuter för solens strålar att nå jordens yta. Det tar flera år för en rymdfärja att färdas samma väg år 2057. När vi kliver ombord på Danny Boyles Icarus II, befinner sig rymdfärjan i slutfasen av denna långa resa. Destinationen är förstås den motsatta, nämligen solen. Med sig i bagaget har Icarus II en atombomb stor som hela Manhattan.
Faktum två: Solen håller på att dra sina sista suckar och därmed även vår planet. Sju år innan Icarus II påbörjade sin resa försvann hennes föregångare Icarus I spårlöst strax innan hon nådde sitt mål. Icarus II följer i sin systers fotspår för att sluföra det som denne påbörjat. Ovannämnda bomb skall avfyras mot solen med förhoppningen att ge den nytt liv.
Slutsats: Åtta minuter efter det att bomben detonerat bör det alltså märkas på jorden om uppdraget lyckats eller ej. Detta betonas av färjans fysiker Capa (en strålande Cillian Murphy) när han skickar ett sista meddelande till sin familj innan han och resten av besättningen träder in i ”the dead zone” där all kommunikation med jorden bryts. Är detta ett självmordsuppdrag för att rädda mänskligheten?
Regissören Danny Boyle och manusförfattaren Alex Garland, med tidigare gemensamma projekt som ”The Beach” och ”28 dagar senare”, lyckas med att både subtilt och med imponerande CGI-scener bygga upp en tät spänning i denna sci-fi-thriller. Rent visuellt vandrar tankarna även gärna till ”2001: Ett rymdäventyr” och detta förstärks ytterligare av rymdfärjans dator Icarus, som är en kvinnlig efterföljare till Hal.
Påfrestningarna av denna långa och svåra resa börjar synas väldigt tidigt i filmen. Den psykiska obalansen hos besättningsmedlemmarna manifesteras i en bitvis hätsk stämning ombord, men uppdraget är större än individerna. Att tänkas offra sitt liv för uppdraget är givet. Åtminstone tills själva intrigen väl avslöjas och riktigt svåra komplikationer börjar uppstå. Då ställs besättningen inför en rad svåra val och de moraliska frågorna blir plötsligt väldigt påtagliga. Folk slits mellan sina känslor och sitt förnuft.
Att ”Armageddon” har blivit omnämnd i samma andetag som ”Sunshine” ska inte misstolkas; det här är ingen sentimental nationalistisk smörja. Det är oklart vem som initierat detta uppdrag och på intet sätt antyds det att USA håller i trådarna. Det märks inte minst på den kulturella blandning som utgör rymdfärjans besättning. Och i detta ligger en del av spänningen; man har ingen aning om hur situationen på jorden ser ut. Snarare öppnar filmen för diskussion om existentiella frågor rörande vetenskap och religion. Och hur fantastisk är inte innebörden av kommentaren med själva atombomben? Det som skapats för att utrota liv är nu förutsättningen för fortsatt liv.
Jag har egentligen bara en invändning mot filmen och det är genreövergången mot slutet då filmen blir till smått omotiverad skräckfilm. Det känns som att Garland inte riktigt förmår att anlända vid det där briljanta slutet som filmen förtjänar. Så luften går ur till viss del, men totalupplevelsen pekar mot riktigt, riktigt bra sci-fi.
