Trollkarlens lärling 2010

Hela idén låter rätt tveksam - Nicolas Cage som trollkarl i New York med en alltid lika ängslig Jay Baruchel ("I min vildaste fantasi") i släptåg. Första lärdomen: New York och magi är ingen bra kombination. Istället fungerar metropolen mest som en möjlighet till komik när den cyniska och alltför verkliga staden möter det övernaturliga i berättelsen. För mig passar sagor bäst i sagans värld där nya regler kan skapas efter en helt påhittad verklighet.

Filmen börjar mer som en saga. På några minuter tar en berättarröst oss i stora drag igenom vad som har hänt. Den goda huvudtrollkarlen Merlin och hans motpart Morgana som vill förgöra världen. De tre underhuggarna Balthazar (Cage), Veronica (Monica Bellucci) och Horvath (Alfred Molina), varav den tredje bytt sida eftersom kärleken Veronica föredrog Balthazar. Det känns tyvärr lite för mycket som "detta har hänt" i början av någon tv-serie och man undrar varför man hastar igenom alla de här till synes viktiga händelserna.

De första bilderna i New York utspelar sig för 10 år sedan. 10-årige Dave (Baruchel) tappar bort sin klass på en utflykt och hamnar i Balthazars butik. Den senare har i över tusen år sökt efter den rätte lärljungen och att Dave förts hit är förstås ingen slump. Som vilken småkille som helst är Dave förstås klåfingrig nog för att sätta igång ett skeende som inte går att stoppa. Horvath släpps lös och efter en våldsam kamp stängs både han och Balthazar in i en urna.

När vi möter Dave igen går han på NYU och läser fysik. Händelsen 10 år tidigare är bearbetad av terapeuter och livet är rätt vanligt - tills Baltazar och Horvath lyckas ta sig loss förstås. Dave måste bestämma sig för om han ska vara med i kampen mot det onda och anamma trollkarlen inom sig eller om han ska forsätta att plugga fysik och försöka få livslånga kärleken Becky att lägga märke till honom.

Det bästa med "Trollkarlens lärling" är att många av specialeffekterna är övertygande och kul att kolla på. Förvandlingar där insekter bildar personer, eller där skelett får liv är så nära magi vi kommer. Minuslistan är dock längre. 

Skådespeleriet är trots relativt tunga namn som Molina och Bellucci i birollerna, rätt vacklande. Det känns som om både Cage och Baruchel mest gör den roll de alltid har gjort - den förste med sitt aningen aggresiva överspel och den senare med sin nördiga charm och brist på självkänsla.

Försöken till humor faller ofta rätt platt, precis som one liners har en förmåga att göra. Speciellt det alltför upprepade nämnandet av "gubbskor" har man tröttnat på långt innan det är sista gången det dras upp. Toby Kebbells (Prince of Persia) onda lärling, Drake Stones närvaro, är det som framkallar de skratt filmen bjuder på, men det är inte många.

Ganska tidigt står det klart att det är Harry Potters framgångsvåg man försöker rida på, och eftersom huvudkaraktären är 20 år gissar jag att man även hoppas på att locka vuxna till biograferna. Det senare tror jag är det största misstaget. Ett försök att sälja in filmen till en lite yngre publik kan nog lyckas rätt hyfsat, men "Trollkarlens lärling" har för många brister för att kunna imponera på resten av oss.