Snön på Kilimanjaro 2011

Filmens titel kommer från en Hemingwaybok, men är inspirerad av Victor Hugos poem ”How Good Are The Poor”. Berättelsen utspelas i Marseille och i centrum står Michel och hans fru Marie-Claire. I inledningsscenen tvingas tjugo svetsare att gå från sina jobb och valet sker genom lottning. Michel blir en av dem, trots att han som facklig företrädare inte hade behövt ha med sitt namn. Men det står tidigt klart att Michel inte vill ha någon särbehandling, han vill ses som en arbetare trots att han har det gått ställt och lever sitt liv som trygg medelklass.  Hans fru stöttar honom när det nya livet som arbetslös börjar men allt kastas över ända när de utsätts för ett grovt rån i hemmet. De pendlar mellan hat mot den personen som utsatte dem för detta och medlidande med någon som har det sämre ställt.

Skulden spelar en stor roll i filmen. En skuld för att ha svikit sina ideal och blivit ”borgarbrackor”, som de själva uttrycker det. För att lindra sina samveten går de bra mycket längre än vad någon kan kräva för att hjälpa den som samtidigt har tagit ifrån dem tryggheten i livet. 

Många frågor om moral ställs. Ska man verkligen behöva skämmas för att man har lyckats i livet? Vilket ansvar har man för dem som inte är lika lyckligt lottade? 

Men ”Snön på Kilimanjaro” handlar även om hur man hanterar olika trauman. Att plötsligt bli arbetslös efter att ha jobbat hela sitt liv är en omställning som Michel har svårt för även om han ger sig in i matlagning och passning av barnbarn som om han aldrig velat göra något annat. Det större traumat, att bli rånad, förnedrad och slagen hanterar de inblandade på olika sätt. Men det får dem alla att tänka över sina liv och fundera över val de har gjort. 

Kanske låter det inte så spännande med ett par i övre medelåldern som känner skuld och funderar vad de kunde ha gjort annorlunda i sitt liv, samtidigt som de hanterar nya problem. Och nej, spännande är inte ordet. Tempot är långsamt, men det är intresseväckande och filmen sprider en härlig värme. Det finns mycket kärlek i ”Snön på Kilimanjaro” och man känner för huvudpersonerna. Däremot är det inte en film man går runt och funderar på i efterhand.

Om man ska klaga på något så är det att musiken används på ett något irriterande sätt. Den känns placerad lite på måfå utan tanke bakom, typ ”nu är det nu dags för lite sentimental musik igen”. Synd på en annars välgjord och välspelad film.