Saw 3D 2010

Jigsaw (Tobin Bell) har sedan första filmen haft ihjäl folk i diverse ambitiöst uttänkta dödsfällor med moraliska motiv. Allt eftersom har olika instabila medhjälpare dykt upp som tagit över då Jigsaw själv gick i graven i del 3 (men fortsatte dyka upp i återblickar då originalhistorien skulle utvecklas till trovärdighetsbegränsade längder). I de senaste uppföljarna har psykotiske detektiven Hoffman (Costas Mandylor) utfört Jigsaws blodiga verk och satt sin egen sadistiska prägel på det. Denna gång är det en lögnaktig författare (Sean Patrick Flanery) som utgett sig för att vara ett överlevande Jigsaw-offer och därför utsätts för en rad prövande fällor medan Hoffman försöker hitta Jigsaws änka (Betsy Russell) som tänkt vittna emot honom. Allt medan klockan tickar.

Då senaste filmerna alltmer blivit en upprepning av varandra så har man här (enligt pampiga trailrar och annonser) satsat på storslagna 3D-effekter, en urmjölkad trend som kändes gammal redan i sista kvarten av "Avatar". Tanken är att publiken ska få uppleva samma terror och skräck som filmens offer men effekten uteblir med undatag för lite blod och köttslamsor som flyger mot duken. 3D-nördar kan förbereda sig på en extrem besvikelse.

När det gäller storyn är det som vanligt en trist deja vu-upplevelse av det sämre slaget. Två dåligt sammanlänkade historier med ointressanta, osympatiska karaktärer och några helt orelaterade, oförklarade dödsscener med anonyma offer inslängda emellan (varav en blir en ofrivilligt komisk, blodig kärlekstriangel av "Paradise Hotel"-typen). En del blodiga effekter skulle få både Dario Argento och Tom Savini att dregla av förtjusning men de vanligtvis utstuderade dödsfällorna är (t.o.m. för den här serien) ovanligt fantasilösa, vilket även gäller upplösningens oundvikliga twist som smärtsamt går över gränsen vad det gäller trovärdighet.

Största problemet är dock karaktärerna som antingen är så pass tunna eller irriterande att intresset för deras öden är dödfött från början. Det skriks hysteriskt och regissören verkar ha tagit fikapaus under de intensivaste skräckscenerna. Att mördaren i denna film (liksom de två senaste) är en skoningslös psykopat, spelad av träbocken Mandylor, som dödar oskyldiga människor till höger och vänster, är så långt ifrån originalkonceptet från första filmen - som någonstans hade en skruvad sensmoral om att ta vara på livet - man kan komma. Stackars Flanery (kanske mest känd från "Boondock Saints" och TV-serien "Adventures of Young Indiana Jones") kämpar frenetiskt med en omöjlig roll medan en tragiskt avdankad, lönnfet Cary Elwes (som jag helst vill minnas från "Robin Hood: Karlar i trikåer") tillför lite pondus i ett alltför hastigt inhopp i samma roll han gjorde i första "Saw". Och Jisaw själv, Tobin Bell, dyker upp i en återblicksscen. Resten av skådespeleriet är på en nästan parodiskt dålig nivå.

Första "Saw" var ett fräsch, välkommet bidrag till seriemördargenren och som skräckfanatiker har jag gillat de ojämna men lättsmälta uppföljarna. Men denna gång har man inte ens försökt utan pumpat luft in i en nedläggningsredo, meningslös filmserie. Jigsaw kan lugnt sålla sig till Freddy och Jason, mer upptagen döing är svår att hitta, men när uppföljarna är på den här låga nivån kommer inte filmerna i sig sätta något större avtryck i filmhistorien.