Sarahs nyckel (2010)
Drama
Gripande, välspelat... men spretigt
Andra världskriget är hetare än någonsin – detta är minst tredje filmen i år redan – och här bjuder man på två parallella historier i ”Julie & Julia”-stil (minus feelgood-stämningen då) men trots gripande scener och utmärkt spel så blir det alldeles för spretigt och förutsägbart.
I Paris 1942 gömmer 10-åriga Sarah sin lillebror i en garderob precis innan hon och hennes judiska familj förs bort av den franska polisen till Vel'd'Hiv, den ökända hopsamlingen av judiska familjer i en sportarena (som skildrades i underskattade "I gryningens timmar"). Med sig får Sarah nyckeln till garderoben och desperationen att fly för att rädda brodern växer...
Vi klipper till modern tid och årsdagen av Vel'd'Hiv. Journalisten Julia (Kristin Scott Thomas) får i uppgift att skriva om händelsen och upptäcker av en slump Sarahs öde. Hon börjar gräva i historien och allt eftersom hon river upp gamla sår börjar hon ifrågasätta beslut hon tagit i sitt eget liv.
"Sarahs nyckel" bygger på bästsäljare av Tatiana de Rosnay och det är lätt att se hur den som bok säkerligen är fantastisk. Det är en stark historia med gripande människoöden och dramatiska situationer. Men som film får den problem, främst då upplägget med parallellhistorier är en svår sten att slipa och man lyckas inte riktigt.
Var berättelsen är på väg och vad som hända skall är också ganska förutsägbart. De dramatiska händelserna blir inte mindre tragiska men filmen saknar överraskningsmoment och en drivande kraft som leder till någon slags avgörande uppgörelse. Karaktärerna utvecklas - långsamt - men det är svårt att känna eller förstå varför.
Parallellhistorierna väger inte riktigt upp varandra heller även om de snitsigt flätas samman mot mitten av filmen. Stundtals känns det som zappandet mellan två olika filmer och karaktärernas olika personligheter och viljor (inklusive några ganska onödigt utvecklade biroller) gör att det känns spretigt och ogenomtänkt. Man saknar en fast punkt.
Skådespelarna däremot, med alltid suveräna Thomas i spetsen, är dock utmärkta och ger filmen en behövd dos av kött och blod för att öka känslan av trovärdighet. Thomas är som en frisk fläkt och styr med små, effektiva medel filmen i rätt riktning. Även kul att se lite bortglömde Aidan Quinn i en mindre men minnesvärd roll som italienare.
Det är ett fint, välspelat och stundtals riktigt gripande drama som i all sin spretighet dessvärre blir en aning slätstruket och lättglömt. Det kan också vara för att vi sett diverse judars hemska öden från andra världskriget i ett hundratals andra, ofta bättre filmer.
