Prom 2011

Redan i prologen förklarar huvudkaraktären Nova (Aimee Teegarden, "Scream"-seriens kanske minst minnesvärda inledningsoffer i del 4) hur skolans elever grupperas i olika typer (läs: stereotyper). Här finns alltså hopp om någon slags självironi och listighet. Det hoppet dör ganska fort. Nova är en smart, käck och ambitiös blondin (tänk Alicia Silverstone i "Clueless") vars största mål är att få gå med drömkillen - eller ja, vem som helst egentligen - på skolbalen, årets stora event. Skolans tuffa, motorcykelåkande kille med Jon Bon Jovi-frisyr, hundvalpsögon och ett hjärta av guld (tänk Heath Ledger i "10 orsaker att hata dig") tvingas hjälpa henne med skolbalsbestyr för att få ta examen. Gissa vilka som faller för varandra?

Här finns också fantastiskt dramatiska sidohistorier som tjejen som inte vågar berätta för pojkvännen att hon blivit antagen till en skola i New York, musiknörden som inte vågar berätta för snygga tjejen att han är kär, oskulden som inte hittar en date till balen, populära sportkillen som strular runt bakom sin flickväns rygg, etc. Men alla de där är ju bara utfyllnad. Allt handlar om stackars, perfekta Novas värld som helt kretsar kring den där skolbalen. Filmen lär säkert gå hem hos amerikanska tuggummihjärnor som följer MTV:s "Sweet 16" slaviskt men för övrig publik finns noll anledning att bry sig.

Tafatta repliker, frustrerande pinsamma skådespelare, hjärndöda intriger, genomskinliga karaktärer, dödfödda försök till humor, de värsta typerna av soundtrackanpassade musikval... Inte alltför ofta dyker filmer som är så här genomusla upp men det är en plågsam upplevelse. Jag vrider på mig i biofåtöljen, våndas, kollar på klockan otaliga gånger och ber att helvetet ska ta slut. Allt är så förutsägbart, plastigt, korkat och intelligensbefriat att det känns som hjärncellerna tar självmord en efter en.

Det är nästan som om filmskaparna helt lyckats undgå senaste 30 årens high school-filmer (inklusive parodin "Not Another Teen Movie", som framstår som ett mästerverk i jämförelse) och alla dess klassiska klyschor. Ska något positivt noteras är att debuterande Joe Adler är ganska skön som Rolo, den typen av slackerpundare som säger "Sweet" och "Cool" i varannan replik. Inget revolutionerande men det enda småroliga med den här katastrofen. Hyr om "Clueless" istället - eller vad som helst med Molly Ringwald.