Pieta 2012

Det är synd om Kim Ki-duk. Hans trimuf när "Pieta", helt rättvist, vann Guldlejonet i Venedig i år överskuggades helt av regeltjafs där juryn fick kompromissa fram hans film som vinnare när de egentligen ville belöna "The Master". Tråkigt eftersom "Pieta", som är döpt efter den klassiska tavlan av Maria med en döende Jesus i knäet, kan vara årets bästa film.

Handlingen kretsar kring Gang-do (Lee Jung-jin) som är en iskall ung man som samlar in pengar från lån som desperat fattiga personer tagit. När de inte kan betala tillbaka skadar han dem så de kan ut pengar i livsförsäkring. En dag träffar han en kvinna som påstår sig vara hans mamma (en fullständigt lysande Jo Min-soo). Han slår henne och vägrar lyssna, men hennes envishet att visa sin kärlek till honom sätter i gång både oväntade och väntade händelser som leder till ett ödesmättat slut.

"Pieta" är ingen enkel film att se. Här finns scener som för stora delar av publiken kommer korsar gränsen för vad som kan visas. Samtidigt är Kim Ki-duks mästerdrag att ställa frågor som är omöjliga att svara på. Kan man förlåta det oförlåtliga? Är hämnd rätt? Kan man älska ett odjur?

Med sparsam stil målar han upp en stadsdel i det moderna Seoul som besitter en hänsynslös verklighet. Maskiner skriker, människor behandlas som materia och pengar styr allt. "Pieta" är ingen perfekt film, men en upplevelse som stannar med åskådaren resten av livet. Därför är den full pott. Svårare än så är det inte.