Paradis: Tro 2013

Den medelålders och ensamlevande röntgensköterskan Anamaria har funnit paradiset långt innan vi som publik släpps - eller motvilligt släpas, beroende på hur man ser det - in i berättelsen: Paradiset är Jesus och hans pappa. Med nitisk övertygelse hänger hon sig åt självspäkning och böner. Hon piskar sig själv röd om ryggen när tanken snuddar vid köttets lustar och hon skrapar knäna blodiga mot golvet i Herrens namn. Som en robot programmerad med operativsystemet Jesuit 2.0 tränger hon sig in i lägenheter i segregerade bostadsområden för att predika den sanna läran för de svaga och okunniga, beväpnad med en halvmeter lång staty av Heliga Maria och ambitionen att missionera hela Österrike katolskt igen.

Men sedan kommer hon hem en kväll och finner sin äkta make, en rullstolsbunden, egyptisk muslim, sittandes i vardagsrumssoffan med ett hjärtligt och kanske lätt sinnesjukt leende. De har, av grumliga anledningar, inte sett varandra på två år. Han vill återuppta en kärleksfull och framförallt fysisk samvaro igen, och framstår inledningsvis mest som en ömkansvärd och bräcklig gubbe. Men när det blir uppenbart att Anamaria är ovillig eller oförmögen att besvara denna mänskliga kärlek - vi talar här om en kvinna som bokstavligt talat tar med sig krucifixet i sängen - börjar mannen att hävda sin "rätt" till närhet på ett alltmer aggressivt vis. Strax rasar ett våldsamt religionskrig mellan två enmansfronter i förortsvillan, och trots att mannen är förlamad från midjan så övergår de sexuella undertonerna strax till orkanstyrka.

I huset finns också en katt som Anamaria har lovat en väninna att vakta över sommaren. Men för all sin uttalade empati med Guds varelser på jorden så struntar hon mer eller mindre helt att i mata den.

Så misären saknas inte. Däremot är Seidls ärende, i en jämförelse med "Paradis: Kärlek", mindre fokuserat den här gången. De trånga väggarna i Anamarias hus motsvarar filmens rätt snåla inramning, med en protagonist som är så konsekvent i sin ihärdighet att man som betraktare aldrig riktigt tillåts känna med henne. Anamaria förblir i mångt och mycket en nidbild av den fanatiska tron och får sällan svara fullt ut på den dynamik som mannen i rullstolen bjuder upp till. Märkligt nog drar man inte heller konsekvenserna av det faktum att han är muslim och hon kristen så långt som man kunde vänta sig. Det är givetvis inget fel att saker och ting förblir outtalade - men här finns ibland känslan av att Seidls arbetsmetod med improviserad dialog och ambitionen att hålla filmens slut "öppet" inte har gagnat den avslutade berättelsen.     

I en ganska otypisk scen upptäcker Anamaria, på kvällspromenad genom en park, en talrik sexorgie i en glänta. Förstummad av äckel ska hon just till att avbryta de amorösa paren, när hon plötsligt hejdar sig och springer därifrån obemärkt. Det är en talande scen för en film som förblir lätt ensidig och inte sätter sin huvudperson i de större sammanhang som man gärna hade sett.

Men visst, som en koncentrerad helvetesskildring av vad som sker när snudd på psykotisk religiositet möter missriktat begär är "Paradis: Tro" bland det mest tröstlösa jag någonsin har sett. Och det är inte illa.