Nobody Walks 2012

Det första man märker i "Nobody Walks" är hyllningen till staden Los Angeles. Bilder på motorvägar, bensinmackar och idylliska hus får en att vilja flytta dit med detsamma. Precis som i Woody Allens filmer spelar staden en av de större karaktärerna i filmen. Det finns en anledning till att Martine väljer att åka ifrån sitt New York City till filmidyllen LA. Det är där folk som kan något inom om den inustrin hon bryr sig om bor, och det är där pappan Peter - som hon får hjälp av - bor.

Martine spelas av en sockersöt Olivia Thirlby som med fingertoppskänsla lyckas göra en naiv konstnärssjäl i tjugoårsåldern. Hennes korta hår och sköna nonchalans får en osökt att tänka på Lena Dunham, som tillsammans med regissören Russo-Young skrivit filmen. Och lite där ligger min besvikelse. Både Olivia Thirlby och John Krasinski (som spelar pappan Peter) gör alldeles utmärkta prestationer. Det är i manuset det brister. Då jag är ett stort fan av Lena Dunham och tv-serien "Girls" är det med besvikelse jag inser det.

Filmen kommer med intressanta tankar, men det känns inte som att dessa fullföljs. Martine ligger runt med killar och sätts ganska snabbt - faktiskt i filmens första scen - i ett "slampfack". Hade Martine varit en kille hade hon inte alls framställts som en slampa, utan en rätt cool snubbe. Det är här filmen inte riktigt hittar sin egen tes, och jag som tittare blir förvirrad.

Trots allt blir jag underhållen av "Nobody Walks". Rosemarie DeWitt gör en bra rolltolkning av en svartsjuk fru och är med i de flesta av filmens roligare scener. Det bjuds även på fina scener när Thirlby och Krasinski leker med ljud i Peters studio. Men om skådespelarensemblen hade sett annorlunda ut är jag inte säker på att den här filmen hade klarat sig, men nu gör den det. Och blir rätt bra till slut.