The Messengers 2007

Trodde ni att filmrecensenter såg varje ny film helt utan förutfattade meningar? Om någon har påstått det, så är det ren lögn. Vi är i slutändan också bara människor (fast med coolare jobb).

Men det fina med fördomar är ju när man får tillfälle att bli motbevisad. Att se den här filmen med inställningen att det skulle bli en pina gjorde mig till exempel bara positivt överraskad. Bli inte lurad av betyget, det är en komplimang då bröderna Pang gör det allra bästa av sin historia. Deras misstag är bara att ge sig in i en hopplöst uttjatad genre utan alltför mycket rum för nyskapande.

Vi tar det från början. En sliten familj, som vi ganska snart märker är drabbade av något i sitt förflutna, söker nystart på en öde lantgård, av alla ställen. Den utfattige pappan har slängt sina sista ören på en kåk mitt ute i ingenstans där han hoppas försörja sin familj - en stum 2-åring, en svår tonårstjej och en snurrig Penelope Ann Miller som jag tror försöker spela mamman – på majs och solrosplantage. Medan Roy kavlar upp armarna och drar ut på fältet, utforskar uttråkade Jess husets hemligheter. Det visar sig betydligt mer livat än väntat. Huset spökar, förstås, och lillkillen visar läskiga tendenser på att bli polare med de döda.

Utländska regissörer som kallas till Hollywood har tyvärr än så länge varit lite fega, eller möjligen alltför reglerade av producenter för att kunna sätta en riktigt personlig prägel på sina verk. Efter Alexandre Aja (”The Hills Have Eyes”) och Mikael Håfström (”1408”) får nu Danny och Oxide Pang filma i drömfabriken, och är möjligen de som lyckas bäst med att väva in sitt lands filmkultur i sitt verk. Trist bara att asiatisk skräck är så jävla uttjatat.

Men trots att ”The Grudge”-stämningen är tydlig i början, finns det här betydligt mer än så. Det finns överhuvudtaget just mer. Grabbarna går rakt på sak med hög spökfrekvens från början till slut, vilket ger många klyschor och billiga skrämseltrick, men också förvånansvärt mycket som fungerar rätt väl. Bröderna Pang stjäl utan att skämmas det smaskigaste från Hitchcocks ”Fåglarna”, Freddy Krueger, ”The Ring”, sin egna "The Eye" och hur mycket som helst från Amityville, och lyckas därmed skapa en stämning som är långt ifrån fräsch men som likväl tål att återvändas till.

Att ingen nåd visas vid klippbordet bidrar dessvärre till att mycket lämnas ouppklarat. Pojkvännen som Jess skaffar sig hinner inte göra mycket nytta, och fast Pang haft den goda smaken att hyra in ”Arkiv X”:s coolaste karaktär, Cigarette Smoking Man, hann jag aldrig förstå vad hans syfte egentligen var.

Långt ifrån en klassiker så som filmerna den kopierar, men ”The Messengers” lyckas ofta med vad den ska. Funkar bäst på lättskrämda tjejer i tidiga tonåren (här kommer mina fördomar igen), men även jag, som klarar av att se folk slaktas på löpande band i ”Hostel”, fick titta bort ett par gånger (naglar längs golvet tål jag bara inte).

Och vi kan ju alltid vara tacksamma för att det inte är en remake. Bara nästan.