Maniac 2012

Ärrad för livet av barndomstrauman jobbar Frank ensam i butiken som gått i arv i generationer, där han restaurerar gamla skyltdockor (första varningstecknet, visst?). Om nätterna kör han omkring i den anonyma amerikanska storstaden, på jakt efter nästa offer att förfölja, förälska sig i och slutligen våldsamt skalpera. De är alltid unga och söta, som ett substitut till den flickvän han aldrig haft. Att sätta kniven i en ny kropp är troligen så nära intimitet han kommer. Rutinerna störs och oanade känslor kommer upp när fotografen Anna (Nora Arnezeder, "Safe House") knackar på dörren och intresserar sig för Franks dockor, och kanske också för Frank. De börjar umgås, men monstret inom honom misstycker.

Seriemördaren Frank presenteras ur ett förstapersons-perspektiv. Vi ser allt han ser, hans andetag flåsar publiken i nacken vilket ger en unik (och obehagligt kittlande) känsla av att vara inne i skallen på en äkta psykopat. Det ger såklart en ännu större utmaning för Elijah "Puppy Eyes" Wood, som bara är med i bild när en strategiskt placerad spegel skymtar förbi. I övrigt har han bara rösten att förlita sig på, för att ge oss en bild av sin sjuka och våldsamma titelfigur - långt från det mesta han tidigare spelat.

Säkert skulle Frank kunna vara ett intressant objekt att forska på ur en psykologisk vinkel. Tyvärr har filmskaparna stirrat sig lite väl blinda på diverse förebilder i genren, och vår huvudperson framstår mer som en uppdaterad Norman Bates, en rätt förutsägbar och tydlig filmskurk än ett verklighetsnära creepo som kan förfölja dig på tunnelbanan vilken kväll som helst. "Maniac" är i övrigt heller inte helt utan fåniga klyschor, skrikande våp på höga klackar har vi till exempel sett slaktas på bioduken några gånger förr. Och liksom, måste man alltid skylla psykopatdåd på den frånvarande mamman?

Men, passande nog med tanke på filmens tema, är filmen något schizofren på så sätt att det också finns drag som känns riktigt efterlängtade. Att följa händelseförloppet genom Franks ögon gör det hela lite mer originellt och spännande. Musiken känns som hämtad ur franske producenten Alexandre Ajas hittills bästa film "Switchblade Romance", vilket ju inte heller är fel. Dessutom kan skräckfans se fram emot några magstarka och ohyggligt realistiska mordscener där ingenting censureras. Tror du att du klarar av att se det mesta, är "Maniac" ett tips.