Mademoiselle Chambon 2009

Stéphane Brizés (hyllade "Inte här för att bli älskad") nya är baserad på en roman av Eric Holder om det klassiska temat förbjuden kärlek. Byggarbetaren Jean (Vincent Lindon) lever ett stabilt men halvtorrt familjeliv med sin vackra, fabriksarbetande fru och intelligenta son. När Jean hämtar upp sin son från skolan träffar han dennes lärarinna (Sandrine Kimberlain), en sval, mystisk skönhet som förtrollar Jean med sitt smittande leende och ljuvliga fiolmusik.

Ömsesidig attraktion uppstår men båda parter har svårt för att visa och berätta vad de känner. Jean, en snäll men något klumpig och känslomässigt handikappad man, vet inte riktigt hur han ska styra eller kontrollera dessa nyfunna känslor och gör bort sig både inför mademoiselle Chambon och sin egen hustru.

Filmens största styrka ligger i skådespelet och regin. Karaktärerna känns som av kött och blod, och Lindon och Kimberlain använder mycket små men effektiva medel för att förmedla de starka känslor som uppstår. Likt blyga tonåringar rör de sig försiktigt mot varandra och det är svårt att inte dras med i deras trevande spel.

Filmen är trovärdigt tyst och försiktig, precis som dess rollfigurer. Dialogerna och situationerna är realistiskt pinsamma och obekväma utan att ta ut komiska poänger för det. Det finns en enorm spänning i Jeans och mademoiselle Chambons vilja i att göra något de inte borde, och att man inte riktigt vet var de - eller filmen - är på väg. Det finns gott om små, fantastiska detaljer i både spel och regi - blickar, kroppsspråk, repliker som säger så pass mycket mer.

Tyvärr går luften lite ur filmen halvvägs. När man lärt känna filmens huvudkaraktärer och deras problematik blir det ganska förutsägbart och klyschigt. Mycket längtande blickar vid köksbordet/klippor vid havet exempelvis. Den starka, tystlåtna familjemannen med dålig kontakt till sina känslor och den tragiska singelkvinnan vars telefon endast ringer när modern vill skryta om den mer lyckade storasystern. En historia vi sett fler gånger än vi kan räkna.

En typisk fransk kärlekstragedi, på gott och ont. Vackert, gripande, välspelat, vemodigt - men efter ett tag mer déja vu-framkallande och tråkigt. En behaglig omväxling från Hollywoodträsket men ack så lättglömd.