London River (2009)
Drama
Fördomar som sätts på spel
Ett möte mellan en äldre engelsk dam och en lika gammal afrikansk man speglar den aldrig falnande islamofobin i vårt nutida samhälle. "London River" är en film som tar upp ett viktigt ämne men som inte verkar veta när den är gjord.
Elisabeth bor på en ö i engelska kanalen där hon spenderar sin ålders höst med att ta hand om åsnorna i hagen och salladen i grönsakslandet. Året är 2005 och den sjunde juli sprängs tre tunnelbanevagnar och en buss i centrala London, där Elisabeth dotter bott sedan två år. Hon blir orolig för henne och efter ett par dagar utan mer än en telefonsvarare, beger hon sig till London för att se att allt står rätt till.
Det verkar som Elisabeth aldrig tidigare gjort den här resan och adressen hon kommer till verkar inte stämma överens med bilden hon har av sin dotter. Området är segregerat och lägengheten ligger ovanför någon typ av arabiskt slakteri. Det visar sig att dottern inte setts till efter bombattentaten och att hon även delar lägenhet med en för mamman okänd man, Ali. Även han är försvunnen och hans far är redan på plats för att söka efter honom. Mötet mellan den trångsynte och främlingsfientliga Elisabeth och Alis far, Ousmane, är den här filmens utgångspunkt.
Det första som slog mig när jag såg "London River" var hur skrämmande det är att en film som ska visa på att vi alla är människor, oavsett religion och hudfärg, fortfarande måste förekomma. Tyvärr är kanske så fallet i en värld där Sverigedemokraterna har vågmästarroll och debatten på tv behandlar frågan om Sveriges kommuner ska ta emot ensamma flyktingbarn eller inte. Det andra som slog mig är att filmen tar upp problemet som att det är något nytt. Den blundar liksom för historien och det känns likadant som om man skulle presentera klimathotet som något främmande med att börja förklara vad koldioxid är. Filmen behövs, det är jag övertygad om, men jag tycker den borde kunnat vara lite smidigare.
Som film har "London River" även många bra kvalitéer. Arkivmaterial från brittiska nyhetssändningar blandas in på ett intelligent sätt och ger filmen en dokumentär tyngd, många människor delade nog öde med Elisabeth och Ousmane och det är lätt att identifiera sig med karaktärerna. Över de bleka, många gånger svepande men också närgångna, bilderna, ligger ett passande och lagomt anonymt ljudspår som kan liknas med det i "Babel".
Elisabeth spelas av Brenda Biethyn. Hon gör en karaktär man inte alltid känner sympati för, men det är något man heller inte alltid ska göra och därför lyckas hon väldigt bra. Hon lyfter fram Elisabeths dåliga sidor samtidigt som hon ger oss en person man, i de situationer det krävs, bara vill hålla om. Sotigui Kouyaté som Osmane gör å sin sida en strålande, men lite stereotyp, tolkning av någon vars kultur, bakgrund och religion många fortfarande ser som exotisk.
Helhetsintrycket av filmen blir lite splittrat, skådespelarinsatser och filmisk skicklighet till trots. Den föder en tanke inom mig som börjar gro men som inte har kraft nog att blomma ut.
