Mannen från Le Havre 2011

Marcel Marx (André Wilms) är en f.d. författare som försörjer sig som skoputsare på de franska gatorna, en inte helt uppskattad uppgift. Han lunkar sig lojt igenom livet, snyltar gärna på bekanta och tas helt om hand av sin hustru Arletty (Kati Outinen). I samband med att Arletty hamnar på sjukhus så flyr en minderårig invandrare, Idrissa (debutanten Blondin Miguel), rakt in i armarna på Marcel som gömmer undan honom från polisen.

Helt plötsligt är den hittills alltid omhändertagna Marcel ansvarig för någon annans liv och tvingas utveckla en plan för att smuggla över Idrissa till London där hans mamma väntar, en plan han lyckas få grannarna i sin småstad att engagera sig i. Samtidigt är den misstänksamma, svartklädda detektiven Clouzot (Jean-Pierre Darrousin) både Marcel och pojken på spåren.

Kaurismäki har alltid varit en mästare på subtil, nedtonad humor där skådespelarna agerar med gravallvarliga uttryck, vilket alla som sett en "Nakna pistolen"-film vet gör det hela mycket roligare. Här är det dock inte frågan om någon slapstick eller parodi utan en intelligent kombination av en kärleksfull skildring av småstadsbors medkänsla för människan och det politiskt relevanta temat kring invandrarproblemet i Frankrike (och resten av Europa, för den delen).

Men film väger aldrig för tungt mot någon genre utan puttrar på lagom likt gammeldags film där ett stycke historia ur livet målas upp med varsam hand. För Kaurismäki är uppenbart inspirerad av gammal, klassisk film och t.o.m. fotot ger skenet av en gammal matinérulle (kameran den filmats med har tydligen använts av Ingmar Bergman!).

Veteranen Wilms är dessutom på pricken i huvudrollen. Hans Marcel hade lätt kunnat bli en stereotypisk mysgubbe eller bitter livsföraktare (den typen Jack Nicholson alltid spelar nuförtiden), och vänskapen med pojken en tröttsam moralkaka a la Hollywood där man lär sig om livet. Men här blir han snarare själv likt ett barn, en naiv men omtänksam romantiker som försöker njuta av livet trots motgångar. Självfallet lär han sig något under filmens gång men det hamras aldrig in till en irritationsnivå.

Det är även befriande om än smått provocerande hur lätt och milt Kaurismäki tar sig an det lite känsliga politiska ämnet. Att invandrare också är människor visste vi redan, och det vet han också vilket gör att frågan hamnar i skuggan av själva människoskildringarna. Hela filmen är lite som en lätt klackspark. Kanske lite för lätt för vissas smaker och det är ingen ren fullträff som vissa av regissörens tidigare alster men absolut en sevärd och charmig liten pärla.