Kvinnor utan män 2010

Vi befinner oss i Iran. Året är 1953 och landets demokratiska krafter störtas genom en en dramatisk statskupp. Förändringen som kunnat innebära mer frihet åt folket uteblir. Mitt i detta kaos lever fyra kvinnor som valt sina överlevnadsstrategier. Något livsrum är knappast att tala om. I en vardag präglad av förtryck och våld finns inte mycket utrymme för drömmar, inga riktmärken i tillvaron.

Så pendlar också tonen, från becksvart dödlängtan till ljusare nyanser av grått. Små gnistor av den upprorsanda som gror under utan kommer till uttryck. Men det hjälper knappast de individer vars liv filmen speglar, de som mer eller mindre fick ge sin framtid. Allt detta lindas in i ett långsamt, vackert dynamiskt, men på gränsen till känslolöst formspråk. Visst talar det till en och människoödena berör. Men någon spänning finns inte. Allt kavlas ut, finns bara.

På så vis är inte filmen heller någon kritik mot förhållandena i Shirin Neshats tidigare hemland. Vilket säkert kan upplevas som provocerande, de bara är. Speglas med finstämd estetik.

Händelseförloppet baseras på en bok "Women without men" som skrevs 1974, och kom ut 1989. Något som kan ha krånglat till dramaturgin. För trots den gemensamma beröringspunkten i form av en trädgård förblir de öden som speglas något lösryckta. Bilder ur filmen visas också i form av en videoutställning på Kulturhuset, vilket säkert förklarar en del av den stelhet som finns kvar. Bitvis är gäspningarna nära. Detta trots de starka karaktärerna. Den unga prostituerade Zarin, välspelad, och otäckt utsatt. Fakhri som bestämt sig för skilsmässa, Munis och Faezeh som vägrar finna sig i sina utstakade vägar. Liv som inte handlar om så mycket annat än en äktenskapsfabrik. Som ofta i svårare yttre situationer gror värdena i den lilla världen. Banden mellan kvinnorna och vänskapen kommer till uttryck på ett fint sätt.

Belöningen i form av silverlejonet under den nyligen avslutade filmfestivalen var säkert riktat till de klockrena fotografierna. Och rent idémässigt kan man tycka att regissören borde gjort en större skillnad mellan konstformerna. För temat har egentligen potential att intressera en bredare publik. Påtagligt lite tycks levnadsförhållandena ha ändrats. Det tidstypiska framstår lätt som dagsaktuellt och skrämmande konserverat.