Resan till jordens medelpunkt 2008

Författaren Jules Verne, var en fena på att förutspå framtiden från sitt franska skrivbord under 1800-talet, han skrev om avancerade resor i luften, rymden och under ytan under en tid då höghjulingen var high-tech. Men jag tvekar på att han skulle kunnat förutspå att vi på 2000-talet tar till oss hans bok ”Resan Till Jordens Medelpunkt” via en projicerad tredimensionell rörlig bild av skojaren Brendan Fraser med våra munnar fulla med poppade majskorn.

Jag såg filmen för första gången i höstas på en sån där dassig liten skärm som man har i flygstolen på långresor, gäspade och förundrades av det pannkakstunna upplägget innan jag zappade till det gamla safecardet ”The Usual Suspects” (När får vi se kaffemuggen falla i 3D?). Lite skillnad var det dock i biosalongen, där jag i arla morgonstund väcktes till liv av en yo-yo som kom flygande ut ur silverduken och kittlade mina näshår. 3D-versionen av ”Resan” är till skillnad mot ”Bolt 3D” hela tiden i ens ansikte med svajande trilobitantenner, hoppande pirayor och småfåglar, och publiken får nöjet att inta ett diskbänksperspektiv när vår hjälte Brendan Fraser spottar munskölj på oss.

Fraser har plockat med sig sin karismatiska rolltolkning från ”Mumien”-trilogin för att spela Trevor, en seismologisk forskare vars bror Max försvunnit under mystiska omständigheter några år tidigare. När Max förslappade tonårsgrabb Sean (Josh Hutcherson) kommer på besök, tar han med sig en låda med Max gamla prylar, däribland ett kantstött ex av Vernes klassiker med anteckningar om vulkaniska tunnlar som ska leda till just jordens medelpunkt. Så vips släpper Trevor allt han har och sätter sig på ett plan till Island tillsammans med grabben han skulle passa. Väl på den isländska obygden träffar de bergsguiden Hannah, spelad av den isländska (faktiskt) skönheten Anita Briem, som tar dem i bokens fotspår upp på vulkanen Snæfellsjökull, där de givetvis ramlar i ”the highway to hell” - ner till en gömd urtidsvärld i jordens mitt vars skönhet beslår, enda kruxet är att temperaturen stiger, så våra hjältar måste hitta en väg ut innan de blir stekta.

Brendan Fraser är verkligen en tillgång i en sån här djupdykning, hans jobb nuförtiden verkar uteslutande gå ut på att skänka en nypa humor och mänsklig touch till filmer skapade i av ettor och nollor, vilket han lyckas med även i specialeffektmakaren Eric Brevigs (”The Day After Tomorrow”) regidebut. På Brevigs resa får dock skådespelarna mest dansa efter datorns pipa, en endimensionell historia ska nå ut till publiken, och det är effekterna som får huvudansvaret att göra resan multidimensionell, inte skådisarna. Resultatet blir ”Indiana Jones”-berg-och-dalbanor i gruvvagnar och en jäkla massa bråte som kastas ut genom duken, teknik för 3D-film har funnits i olika former sen 30-talet men det är fortfarande bara en gimmick. Missförstå mig rätt, att se den här filmen på en liten flygplansmonitor är som att mjölka en död ko, men om det är 3D-bio du vill åt så ger den här filmen mycket ”bang-for-the-buck”.

”Resan” är den första live-action-rullen som använt den nya digitala 3D-kameran som James Cameron skapat inför sin storfilm ”Avatar”, skillnaden mot tidigare helt animerade 3D-filmer känns dock minimal i händerna på effektmakarregissören Brevig som lämnar manuset vid jordytan och släpper ner oss på en ren tivoliattraktion, kantad av dreglande dinosaurier och människoätande växter, som måste vara varje åttaårings dröm. Men frågan är om man inte stöter till gamle Vernes grav på vägen ner.