Johnny English Reborn 2011

Rowan Atkinson spelade titelrollen, en fantastiskt klantig brittisk agent, i den ganska tama och lättglömda originalfilmen från 2003. Nu är han tillbaka, gråhårig och avdankad – English alltså, inte Atkinson… Efter ett fiasko där English misslyckades med att förhindra ett ministermord, har han tagits ur tjänst av brittiska underrättelsetjänsten och tagit sig till okänt asiatiskt land för att utveckla sina sinnen och kunskaper i ett klosterliknande tillhåll.

Men när hans chefer får höra att man planerar ett attentat mot Kinas premiärminister tvingas man kalla in English igen för att lösa fallet. Försedd med högteknologisk utrustning, en ambitiös sidekick (Daniel Kaluuya) och en vilja som heter duga börjar English reda ut en konspirationshärva där både KGB, CIA och hans eget MI7 är inblandade.

Det som gör den här uppföljaren något mer uthärdlig – och mindre irriterande – än sin föregångare är att English inte är en totalt värdelös eller genomkorkad agent utan bevisar stundtals en del imponerande färdigheter och har gott om skinn på näsan, vilket gör att man både sympatiserar och gillar honom bättre. Trots en del oundviklig slapstick så är det även gott om rätt underhållande action kombinerat med dråpliga situationer.

Största problemet är dock att det känns som man någonstans velat göra en seriös, mer renodlad agentfilm och där invecklade intriger och actionsekvenser tar vid får humorn ta ett steg tillbaka. Det blir lite ojämnt och schizofrent. Samma gäller English själv som ibland är en superagent med fräcka kampsportsmoves och ibland mest blir en virrig apa. Atkinson är dock ett proffs och kommer undan med äran i behåll. Det är svårt att hålla sig för skratt när han flyr i en elektronisk rullstol på Londons gator eller under hypnos dansar till 80-talsslängan ”Word Up”.

När det gäller birollerna så är de flesta som vanligt mest bollplank för Atkinsons utfall. Dominic West är en hyfsad men lättglömd skurk medan Rosamund Pike har lite eller inget att göra som English kärleksintresse. Stackars Gillian Anderson är totalt bortkastad i en humorbefriad roll som English chef men Kaluuya (som senast sågs i Hideo Nakatas thriller ”Chatroom”) utstrålar viss energi som sidekick.

I övrigt en hyfsad, småkul uppföljare som lider lite av identitetsproblem. Atkinson kan sin sak men jag hade – liksom i första filmen – önskat att han hade lite roligare material att jobba med. I eftertexterna kommer en bortklippt, omotiverad scen där han med fantastisk tajming lagar mat till tonerna av klassiska ”Bergakungens sal”. Den scenen ger bevis på Atkinsons storhet inom kroppsspråk och fysisk humor och är roligare än många av den faktiska filmens skämt.