Jägarna 2 2011

Den här gången återvänder Erik, mer livstrött än Martin Beck, med ambitionen att sära på jobb och familj, då han kallats upp som Rikskrims bäste förhörsledare, något som går sådär. En ung kvinna har försvunnit i en liten håla i norr, den lokale småtjuven Jari Lipponen (Euro Milonoff) pekas tidigt ut som den skyldige och när byns råskinn, tillika polisman Torstens (Peter Stormare) personliga vendetta kommer i vägen för utredningen plockas Erik in för att lösa biffen. Hans snokande i familjehemligheter uppskattas inte av Torsten som menar att fallet redan är löst och inte blir deras relation lättare att hålla professionell av att Torsten är styvfar till Eriks brorson.  

Även om Kjell Sundvall, Likt Erik Bäckström, har bytt Norrland mot Stockholm så har ränderna inte gått ur, då tänker jag inte bara på att filmens norrlandspremiär skjutits fram en vecka på grund av älgjakten, utan främst på hans känsla för det norrländska kynnet. Han kan folket, jargongen och det osar i det närmaste av termoskaffe och skoterbränsle i salongen. 

”Jägarna” (1996) var en tight, välskriven Norrlandsvästern med en ensam rättskipare som vände upp och ner på en laglös liten vildmarksby. Visserligen målade den upp norrländska män som tjuvjagande, våldsamma machomän med dunken nära till hands. Men viktigare än så, berättade den deras historia, genom att skildra ensamheten i ett ödsligt landskap som kvinnorna övergett och lämnat männen till deras öden med sprit, vapen, motorer och deras blåa pungkulor som enda sällskap.

Filmen slog hårt och träffade en nerv, tvåan är dessvärre inte lika pricksäker. Ettan var stramare, mer dynamisk i sin centrala historia om de två bröderna och stod helt på egna ben. Tvåan tar en del förkunskap för givet, men slänger även in klipp från första filmen, med blandat resultat. Trots att deckarhistorien är förutsägbar är filmen påtagbart spännande som ren thriller, Sundvall har gjort sin beskärda del av snutfilmer och kan hantverket. Han lotsar oss skickligt genom en gripande berättelse i en karg vildmark som format sina invånare och slår an en hård ton som känns igen från fantastiska filmer som ”Mystic River” och ”Winter's Bone” , även om de inte spelar i samma liga.

Peter Stormare förkroppsligar både det trygga och instabila hos den ensamme norrländske machomannen, Lassgårds insats är helgjuten och Annika Nordin överraskar stort i sin lilla roll som Torstens fru Karin. Trots att ingen scen toppar Lennart Jähkels operasång från ettan, har Sundvall lyckats med en svår uppföljare på en svensk klassiker som lyckas motivera sin egen existens genom en mångbottnad historia som knyter band till originalet, en hög spänningsfaktor, snyggt foto och en vass Peter Stormare i Norrlands tätaste skäggväxt.