Jackie Brown 1997

Elmore Leonard är en populär författare att filmatisera böcker av och två år innan "Jackie Brown" erbjöds faktiskt Tarantino att regissera "Get Shorty", vilket dock Barry Sonnenfeld i slutändan gjorde (även om det var QT som övertalade John Travolta att spela huvudrollen). Istället tog sig den Oscarsbelönade regissören och manusförfattaren an en annan Leonard-roman, "Rum Punch", och förväntningar från bådas fans bubblade till ytan. Filmen är idag fortfarande den enda av hans som inte bygger på eget material.

Som vanligt vägrade Tarantino att kompromissa när det gällde originella skådespelarval. Titelrollen som den 44-åriga flygvärdinnan gick till den smått avdankade men fortfarande vrålsnygga blaxploitationstjärnan Pam Grier (trots att bokkaraktären är vit) som fick en smärre comeback med filmen. Även Michael Keaton återfick lite credd efter några svåra år och B-filmsnamnet Robert Forster fick till och med en Oscarsnominering medan Samuel L. Jackson, Robert De Niro och Bridget Fonda fick stå för de mer pålitliga stjärnnamnen.

Även handlingen har ändrats, från bokens Miami till södra Kalifornien, där Jackie haffas av polisen när hon smugglar svarta pengar åt kriminella Ordell (Jackson). För att slippa både fängelse och den ökände Ordells avrättning så smider vår hjältinna en plan som innebär att både lura polisen och Ordell, och behålla en del av kakan. Men ju fler personer som dras in i intrigen, desto mer komplicerat blir det...

Det märks att historien inte är ett Tarantino-original, även om han själv skrivit manus efter Leonards bok. Den är först och främst mindre våldsam än hans andra filmer men bygger också mycket mer på berättelsen och karaktärsutveckling. Det är en utmaning för regissören som gjort sig känd för referensglad popkultur med glimten i ögat. Även om han satt sin egen prägel på den (hyllning till blaxploitationgenren) så sticker den definitivt ut ur hans CV, om än inte som hans bästa.

Det är lätt att förstå hur folk blev besvikna efter att Tarantino levererat mer hårdkokta och våldsamt laddade alster som "De hänsynslösa" och "Pulp Fiction". "Jackie Brown" är mer lättsmält och därav en aning mer ljummen i jämförelse med hans andra verk. Den är egentligen en ganska vanlig kuppthriller men aldrig i närheten av dålig. Här finns trots allt en klurig story, en drömensemble, välvalt soundtrack (som alltid) och karaktärer med lite mer djup än Tarantinos andra smått grovkorniga om än fräcka och fängslande persongalleri.

Grier är ingen Meryl Streep men har en härligt kaxig karisma som lyser genom duken och har fin kemi med Forster i en lagom söt romantisk sidohistoria. Resten gör vad de ska; De Niro i en effektivt annorlunda typ av roll medan underskattade Fonda stjäl varje scen hon är med i. Det är inga fyrverkerier vi pratar om, tempot är inte alltid på topp, och det är troligen det som är mångas problem, då man kanske förväntat sig nyskapande chocksekvenser likt Michael Madsens örkapande eller adrenalininjektion i Uma Thurman. Men som en egen liten film är "Jackie Brown" en tillräckligt spännande och trivsam upplevelse.