Irina Palm 2007

Denna samproduktion mellan flera europeiska länder om en blygsam medelålders nucka – hennes egen självbeskrivande benämning – anstänger sig för att vända på tragikens mynt. Från petrifierad Liverpoolmiljö tar medelklassmedborgaren Maggie(Marianne faithfull) steget in på porrens röda sammetsmatta, sätter sig i ett bås och runkar av män genom ett hål i väggen, för att få in pengar till sitt dödssjuka barnbarns läkarbehandling. Men tro för den skull inte att hon blir utnyttjad eller våldtagen eller mordhotad, och därefter utkastad. Nej, det här är något annat, något mycket lenare.

Den i flera avseenden nakna miljön på klubben ”Sexy World” ställer verklighet mot verklighet – den välklippta gräsmattans ensamhet mot porrkvarteret Soho, tragik mot tragik – och den blir en revansch på livet, ett uppvaknande.

En melankolisk ton går hand i hand med Maggie när hon vandrar gatorna med sänkt uppsyn; långsamma exteriöråkningar och ett evigt gitarrsolo transporterar oss mellan spelscenerna. Och i hemmet talar flertalet vardagspoetiska scener om ensamheten och hur isolerad man kan känna sig i sig själv, men när Maggie lutar sitt huvud tungt mot kudden i sängen, eller sitter ensam med tékoppen vid matsalsbordet, är det väl frekventa bilder. Och miljön på Sexy World räcker inte som kontrast till detta dämpade som annars genomsyrar karaktärer och bildspråk. Ett par hårda handskar som ibland vågar offra melankolin skulle alltså ge ett dramatiskt driv och kraft som alstrar engagemang och nyfikenhet.

Uteslutande följer vi huvudpersonen Maggie vars problemtyngda anlete skulle kunna ge uttrymme för en gnutta humor. Men det gör det inte. Istället är det är en nästan helt igenom svart historia, och en särdeles bottenlös sådan. Det finns med all säkerhet delar att ta till sig av bland realistiska miljöskildringar i Liverpools förort och kvarteren kring Soho, som är sparsmakade och ärliga mot verkligheten.

”Irina Palm” är få gånger löjeväckande eller ironisk, men jag säger bottenlös därför att den är för lätt att förstå sig på. Och förutsägbarheten betungar och distanserar. Det är inte förrän klubbägaren Miki, trovärdigt spelad av Miki Manojlovic, visar sig ha en annan sida en sladder-gangstertypen han först visar upp som det glimtar till. Och först då släpper distansen, först då öppnas mottagningen för beröring. Först då blir det en solskenshistoria. Men jag köper den inte i alla fall.