Jag kallas Ernesto 2012

Året är 1979. Tolvårige Juan har med sin familj precis återvänt till Argentina efter flera års exil i Kuba. Föräldrarna är militanta motsståndare till regimen och tillbaka i landet endast för att planera en ny kupp varför hela familjen måste ha hemlig identitet. Juan får heta Ernesto och han börjar i ny skola. Där träffar han Maria och blir förälskad.

Originaltiteln "Infancia Clandestine" betyder hemlig barndom. Och det är precis vad filmen handlar om - att växa upp och fostras i hemlighet.

Regissören Benjamin Avila har även varit med och skrivit manuset till filmen som är en öppenhjärtig biografi i vilken många gemensamma drag med hans egen uppväxt finns. Men även om berättelsen om den unga pojken på flykt är personlig, så är den inte alls unik. Vilket gör att den känns så angelägen och viktig än idag.

Historien utspelas med ett militärstyrt Argentina i bakgrunden, fast det är ändå inte en politisk film så mycket som just en film om familjeband och en tolvårig pojkes tafatta, första kärlek. Skådespelarna är alla väldigt övertygande och det finns flera mycket fint skildrade relationer och personer i filmen. Förutom det unga förälskade paret är Juans farbror Beto (Ernesto Alterio) speciellt minnesvärd. Han är en varm och omtänksam figur och egentligen den enda som faktiskt försöker ge Juan en någorlunda normal uppväxt och ett liv vid sidan av den blodiga kampen hans föräldrar hänger sig åt.

Vi får genom Juans ögon se föräldrarna i hemliga möten med andra revolutionärer, packa patroner, planera revolter och sörja kamrater som stupat i striderna. Det är på många sätt en mycket otäck miljö, framförallt för ett barn att leva i. Men ändå är det i ett försonande ljus och utan bitterhet som föräldrarna framställs. De älskar verkligen tveklöst sin familj och vill väl också för land och rike, men gör tyvärr i sin blinda övertygelse om det rätta, precis det motsatta gentemot barnen.

Detta är Avilas långfilmsdebut och som sådan imponerande. Fotot av Iván Gierasinchuk är hela vägen fantastiskt och snuddar på sina håll vid att bli närmast poetiskt. Drömsekvenser och extrema närbilder varvas med långa svepande tagningar och det resulterar i en mycket behaglig men också stark upplevelse som verkligen berör.

De våldsammare scenerna skildras smakfullt och effektivt med vackert animerade bilder vilket blir väldigt talande för ett barns upplevelse eller minne av hemskheterna. Fast ändå känns det inte ett dugg mindre gripande för oss vuxna.

Detta är verkligen en personlig berättelse. På gott, men också stundvis en aning på ont. Det blir innerligt och äkta, men samtidigt tenderar det att vara lite för mycket som ska få plats. Det är säkert svårt att sålla i sina egna erfarenheter och minnen, varför mellanakten känns lång och fokus blir ett tag något otydligt.

I slutändan knyts ändå också de ostyriga trådarna väl samman. Och resultatet blir en mycket känslosam och rätt annorlunda film av en konstnär till regissör, som jag kommer hålla utkik efter framöver.