Bakom stängda dörrar 2012

Claude Garcia är en ung kille som i skolan skriver en uppsats om sin vän Raphaels familj. Hans fransklärare Germain blir förvånad men också fascinerad av det uttrycksfulla språket och intressanta ämnesvalet och uppmuntrar sin unge adept att fortsätta, vilket Claude gör. Avslöjandena blir allt intimare och utan att förtälja var verkligheten slutar och fantasin tar vid väcker historierna ett begär i Germain som bara vill veta mer. Samtidigt börjar en oro gro hos hans hustru Jeanne, för vem är det egentligen som lär vem en läxa?

Det handlar alltså om en inte helt sund relation lärare och elev emellan. Båda saknar de något i livet och hjälper den andre att fylla tomrummet. En frustrerande stämning av både behag och fasa byggs effektivt upp i filmen och jag är ganska snart beredd på vad som helst. Claude är en charmig liten sak, med knipsluga ögon och ett seriemördarleende, men på samma gång verkar han bara vilsen, ledsen och otroligt ensam. Kommer han hugga eller krypa intill? Jag vet inte och det är ovissheten som gör det så laddat. 

Det är verkligen välspelat. Både Ernst Umhauer (som Claude) och Fabrice Luchini (som Germain) är så inne i sina karaktärer att även när det kanske någon gång svänger lite väl otroligt i berättelsen så blir det fullt trovärdigt tack vare dem, men också de andra personerna som alla till minsta biroll gör mycket övertygande prestationer.

Manuset är briljant. Gränserna mellan verklighet och fantasi suddas inte bara ut i de korta anekdoterna som Claude skriver åt sin lärare och som spelas upp för oss, det blir också desto luddigare struktur i filmen, vilket jag personligen uppskattar. När Germain till exempel kliver in i berättelsen som reciteras av Claude och på plats så att säga rättar hans text blir det väldigt intressant. Det handlar mycket om skrivande, litteratur och berättande överlag, men i filmmediets format har Francois Ozon verkligen förvandlat orden till rörliga bilder på ett ytterst skickligt sätt. Tempot är intensivt från första början, det är fint foto och snygga klipp som förstärker förvirringen, fast också humorn och framförallt den successivt ökande dramatiken.

Filmen öppnar stängda dörrar och ger oss en inblick i vad som sker där innanför, eller vad som skulle kunna ske. Den voyeuristiska lusten som Claude väcker, inte bara hos sin lärare utan också i mig som åskådare är både provocerande men även aningen upphetsande och trots att jag kanske inte köper precis allt så vinner "Bakom stängda dörrar" på sitt fantastiska manus med en skön touch av Woody Allen och det krypande obehaget det föder, och som i sina bästa stunder skulle få Hitchcock att frusta av förtjusning.