Hoppet (2006)
Drama
"Zozo" i lightversion
Likheterna mellan ”Hoppet” och Josef Fares ”Zozo” är många. Bådas handling kretsar kring en ung kille som flyr från kriget i sitt hemland till tryggheten i Sverige (huvudpersonen i ”Hoppet”, Azad, hamnar dock i Sverige av misstag efter att han och hans äldre bror inte lyckats ta sig till Tyskland). Men vistelsen i det nya landet blir inte så komplikationsfri som den unge killen föreställt sig. Kulturkrockar, språkliga missförstånd och ett allmänt ohyfsat beteende hos vissa av de boende i det nya landet medför att den första tiden är tung. Efter att den unge killen gjort en del nya bekantskaper skymtar en ljusning vid horisonten.
Givetvis finns det även skillnader mellan båda dessa filmer. Den mest utmärkande, förutom att ”Zozo” riktar sig till en vuxen publik medan ”Hoppet” är en film för de lite äldre barnen, är att ”Zozo” skildras utifrån den unga huvudpersonens perspektiv. ”Hoppet” utgår däremot även till viss del ifrån de vuxnas situation. Kanske har regissören till den senare filmen velat skapa en så heltäckande bild som möjligt, men tyvärr känns inte resultatet mer nyanserat utan snarare lite splittrat emellanåt.
Det största problemet med ”Hoppet” är att den bitvis är ojämn. Fares lyckades väl med att ringa in humorn i de vardagliga situationerna. Och det finns stunder då detta, i allra högsta grad, även gäller för Naess, men samtidigt finns det moment då Naess inte vågat lita på den komiska styrkan hos en återberättad vardag utan känt sig tvungen att gripa in och tillföra en portion konstgjorda lustigheter, främst i form av repliker som inte alls är särskilt roliga. Dessutom är vissa scener utformade på ett lite oklart sätt, varpå det är svårt att veta om regissörens tanke har varit att vi skall skratta eller känna medlidande respektive ilska över det som vi får se i dessa. Och ytterligare andra scener får mig att fundera över frågan om alla verkligen får skämta om allt och om det i så fall alltid är roligt.
Ojämnheten gäller även skådespelarna. Vissa av dem gör riktigt bra prestationer, andra borde ha funderat lite mer på vad termen ”överspel” innebär. Peter Stormare, som i och med sin roll i ”Hoppet” medverkar i en svensk film för första gången på sex år, placerar sig, som vanligt, någonstans i mitten av skalan.
Det finns scener som på ett pedagogiskt sätt, i positiv bemärkelse, redogör för hur flyktingars situation ser ut och förhoppningsvis kan dessa skapa en viss förståelse hos den unga publiken. Och den i filmen formulerade kritiken mot hur människor som anlänt till Sverige behandlas är alltid lika aktuell. Samtidigt finns det scener som riskerar att feltolkas och därmed förmedla ett kränkande, och i fel situation farligt, budskap.
När jag läser denna recension en sista gång, märker jag att jag kanske uttryckt mig lite för negativt om ”Hoppet”. För egentligen är detta en klart godkänd film, den hade bara oturen att produceras efter ”Zozo” och därmed bedöms den efter den mall som Fares strukturerade upp.
