Miraklet med Henry Poole 2008

Kanske är det en kulturell grej, men när den dödssjuke Henry Poole (Luke Wilson) köper ett hus i sin barndoms kvarter för att där invänta döden och hans over-the-top- granne Esperanza (Adriana Barraza) tycker sig se Jesus ansikte i stuckaturen på Henrys hus, börjar jag ana oråd. Och ju fler filmminuter som tickar förbi desto mer undrar jag varför just religionen tvunget måste representera källan till tro och hopp i denna amerikanska mainstream-indiefilm.

Men som sagt, kanske beror mitt motstånd på skilda kulturella referenser. USA har som bekant ett helt annat förhållande till religion än Sverige (Europa), vilket man uppenbarligen har antingen glömt bort eller blundat för. Synd för den europeiska publiken som jag tror generellt kommer att ha väldigt svårt att bli tilltalad av denna film.

Filmen saknar dock inte kontraster helt och det är den deprimerade Henry som representerar skeptikern i denna mix. Esperanza som inte verkar ha någon susning om att det finns något som heter gränser, invaderar stackars Henrys liv och klampar duktigt på hans önskan om att få bli lämnad ifred. Liksom Henry har hon upplevt en tragisk händelse, men till skillnad från honom letar hon febrilt efter något tecken på hopp och mening. Inget fel i det. Tills hennes sökan manifesteras i att hon ser Jesus. I en fläck. På en vägg.

Det låter tragikomiskt men det är det inte här. Hur mycket jag än tittar så ser jag ingen glimt i ögat på regissören. Trots en del velande fram och tillbaka så är det Jesus på väggen därmed basta. Jag hinner bli riktigt irriterad på Esperanzas obändiga övetygelse och upplever henne i stort sett som en religiös fanatiker. Resten av filmen gör i min mening definitivt inget för att motbevisa henne heller. När Henry till exempel till slut tröttnar på väggfenomenet såpass att han faktiskt tar en slägga och slår sönder den, så är det synd om honom för att han inte fattar vad alla andra tycks ha fattat.

Det är inte bara det ständigt närvarande religiösa elementet som jobbar emot filmen. Vart Henry än vänder sig finns där storögda kvinnor som på ett eller annat sätt vill blanda sig in i hans affärer och rädda honom. Klyschorna duggar tätt. Om man skippat Jesus och låtit dynamiken mellan karaktärerna styra helt istället, samt inte gjort slutet helt obegripligt och skrattretande genom att talla på klyschornas klyscha, hade jag garanterat kännt mig mer hoppfull i höstrusket som härjar utanför våra europeiska fönster just nu.