Harry Potter och de vises sten 2001

Den första "Harry Potter"-filmen sätter stämningen direkt med John Williams pampiga musik och en uggla som flyger in i en mörk, dimmig skog. Snart gör Richard Harris, Robbie Coltrane och Maggie Smith entré - tre av flera veteraner i serien, något som blivit filmernas specialitet när det gäller rollsättning (nästan uteslutande britter även om Harris och Coltrane är irländare respektive skotte).

För de obekanta med historien så får Harry Potter (Daniel Radcliffe), son till en trollkarl och en häxa, växa upp hos sina elaka släktingar. Så småningom kontaktas han av magikerskolan Hogwarts där han träffar bästa vännerna Ron (Rupert Grint) och Hermione (Emma Watson). Harry får lära sig om sin bakgrund och sin förutsedda framtid, och börjar när han inser att en lärare är ute efter honom undersöka mystiska händelser på skolan med sina nyfunna vänner.

Ska man jämföra med de senare filmerna så är "Harry Potter och de vises sten" helt klart mer barnvänlig och oskyldig än resten. Här presenteras karaktärerna med varma, kärleksfulla gester och specialeffekterna är måhända uppfinningsrika men subtila specialeffekterna och kan liksom musiken och stämningen i sig liknas vid en gammal science fiction/äventyrsfilm från 80-talet av typen "Goonies".

J.K. Rowlings berättelse är som gjord för att filmas. Tydliga karaktärer, påhittig bakgrundshistoria, mystiska intriger, spännande situationer och häftiga miljöer. Man blir precis som Harry och hans minderåriga vänner storögd och imponerad av festligheterna - trappor som förflyttar sig själva, tavlor med levande personer i, etc. Det är ett roligare, mer lättsmält och - mycket tack vare det brittiska - mysigt fantasyäventyr om man ska jämföra med t.ex. "2000-talets andra stora filmserie".

Att den kan kännas fånig och stundtals rent utvecklingsmässigt som ett plagiat av andra barn/ungdomsfilmer (Harry finner en snobbig rival i Draco Malfoy och hamnar ständigt i trubbel när han försöker hjälpa andra) går att överse. Trion Harry, Ron och Hermione är klassiska men väl fungerande och absolut sympatiska hjältar med bekanta men möjligtvis lite endimensionella: personlighetsdrag. Den rakt igenom godhjärtade Harry och klantige Ron går en ibland på nerverna men Watson är riktigt kul som den lillgamla, kaxiga Hermione.

Barnskådespelarna är söta och har utstrålning men är knappast valda för sina talanger - det tog några år och filmer innan de blev lika proffsiga som sina motspelare på att förmedla de rätta känslorna. Veteranerna - förutom tidigare nämnda namn så även Alan Rickman, John Hurt, Julie Walters, John Cleese, Richard Griffiths, Fiona Shaw och den tragiskt bortglömde Ian Hart- bidrar med förstklassigt spel även om många har rejält begränsade utrymmen (särskilt Cleese ser besvärad ut). Rickman dock är lysande som alltid som obehaglig, eventuell skurk och Coltrane gör kanske sin livs paradroll som den älskvärde Hagrid.

Filmen är kanske inget banbrytande inom filmskapande men ett härligt äventyr med perfekt dos av spänning, humor och charm. För fans och beundrare av övriga filmerna så är det en tillfredsställande nostalgitripp där vi för första gången introduceras Quidditch, osynlighetsmanteln, de flirtiga relationerna karaktärerna emellan och andra välbekanta drag. Det är dessutom en ordentligt underhållande film, speciellt i jämförelse med flera av uppföljarna som mest fungerat som passager till den avslutande delen.