Johan Falk - Gruppen för särskilda insatser (2009)
Action
Kinnaman räddar showen
Vi hoppades på en svensk Dirty Harry men fick blott ”Snabba cash” extra light. Hoppet om en riktigt tuff svensk polisserie som omväxling, är officiellt ute. Men varför? Det kunde ju bli så bra.
Från högoktanig biljakt längs Avenyn i "Noll tolerans", via ett explosivt halsband i uppföljaren "Livvakterna" till högaktuell terroristaction i "Den tredje vågen" visade Anders Nilsson biopubliken något helt nytt i den svenska polisgenren.
Därför blir det hela ännu svårare att förstå. Hur kommer det sig egentligen att Johan Falk nu vandrar samma stig som alltför många av hans kollegor, och blir ännu ett massproducerat snutdrama i dvd-hyllornas dammigaste hörn? Pengar är troligen svaret, och kvalitén får som bekant lida. Överraskande - kanske inte, men sorgligt är det.
Hur som haver, vare sig vi vill det eller inte: "Gruppen för särskilda insatser" är först ut av sex nya filmer med supersnuten Johan Falk, och får därmed också äran att gå upp på bioduken. Vad Falk gjort sedan sitt senaste äventyr är mindre intressant, men historien börjar när han precis fått en ny tjänst i ovan nämnda grupp. Ett gäng snutar med specialkompetens som tar över när polisen står handfallna, och som gillar att coolt förkorta sig G.S.I.
So far, so good.
Första uppdraget tar Falk rakt in i Göteborgs skumpatrask, som gruppen kartlagt ett tag. Ett antal våldsamma värdetransportrån förbryllar polisen, ledningen skriker efter resultat och det snarast. Det gäller att ta på hårdhandskarna, hitta någon som snackar, och skaka fram ledtrådar.
Här blir det lite färre bårhusbesök, lite mindre trötta alkiskvällar eller avkopplande familjeliv som andra svenska deckare gett sig fan på att tråka ut oss med. Att hänga med Johan Falk är att vara i spaningscentrum i stort sett nonstop. Synd bara att poliser i Sverige ska ha ett så förbannat långtråkigt arbete. Och att ingen tänkte på att bara plocka ut godbitarna.
Det börjar med ett ruskigt utdraget handskakande och ryggdunkningar från en massa gamla kollegor, som jag antar att vi borde känna igen från tidigare filmer. "Tjena, fan." "Fan, är du här igen, fan?" "Jo, fan." "Det var längesen, din gamle fan." Så låter det, och jag skojar inte - i ungefär en halvtimme.
Sen en lång period av prat, och det blir väldigt mycket prat. Sedan spaningsuppdrag, och det blir väldigt sega spaningsuppdrag. Hollywoodskadad som man är har jag ingen förståelse för hur tempot kan bli så långsamt. Om jag någon gång hoppades på lite action/spänning/verklighetsflykt i en svensk polisfilm, så var det nu i Anders Nilssons regi.
Men. Det vore ingen trea i betyg om det inte fanns något positivt att nämna. I det här fallet heter han Joel Kinnaman. Vid en första anblick ser hans karaktär ut som vilken vanlig filmbuse som helst, med bakåtslick och skjutglada fingrar. Men så snart vi lär känna hans dubbelliv blir det betydligt mer intressant. Ska inte avslöja för mycket, men den stora birollens liv och dilemman är vad som gör "Johan Falk: Gruppen för särskilda insatser" faktiskt sevärd. Vi kan bara hoppas att Kinnaman hänger kvar och lyfter även de följande filmerna.
