Göta kanal 2 - Kanalkampen 2006

Den första ”Göta Kanal”-filmen från 1981 kan räknas till de svenska klassikerna. I korthet går filmen ut på att paret Andersson (Janne ”Loffe” Carlsson och Kim Anderzon) tävlar om att ta sig från Stockholm till Göteborg med sin båt. Under vägen råkar de ut för diverse missöden och jagas bland annat av en nitisk kronofogde (Magnus Härenstam). Mest ihågkommen från originalfilmen är dock den stackars otursförföljde friluftsälskande kanotisten Svante (Svante Grundberg). Filmen blev en enorm succé när den kom (1, 5 miljoner biobesökare) och det var kanske det som gjorde att filmens producent Göran Lindström 25 år senare lyckades övertala filmbolaget om att göra en uppföljare.

Här får vi återigen stifta bekantskapen med familjen Andersson, som nu dessutom fått två barn, Petra (Eva Röse) och Basse (Henrik Lundström). Mamma Lena har tröttnat på maken och flyttat till Frankrike. Andersson själv har nu ett eget båtvarv och är åter jagad av kronofogden eftersom hans nya miljövänliga båtmotor inte kommer ut i produktion. För att få pengar ställer familjen upp i en ny tävling längs Göta Kanal. Konkurrensen består av en familj stereotypiska italienare som talar svenska (varför vet vi inte). Historien är uppdaterad och tävlingen har blivit dokusåpa som direktsänds i TV. Vonna Jigert (Lena Endre), VD för Tricks Television utlovar tre miljoner till den som först kommer i mål i Stockholm. På varje båt finns en fotograf som har order från Vonna att skapa lite extra spänning som behövs för att höja tittarsiffrorna. Stackars Svante är ute på ny kanotsemester och råkar återigen illa ut.

Problemet med ”Göta Kanal 2” är att den hoppas bli samma succé som sin föregångare men saknar de förutsättningar som krävs. Kanske är det samhället som har förändrats, men jag är mer benägen att tro att problemen ligger i ett dåligt manus. Handlingen är plump och tafflig. Skämten cirkulerar kring invandrares bristande kunskaper i svenska, eller att kalla alla italienare för ballongförsäljare eller pizzabagare (på 1950 och 60-talet var alla som sålde ballonger på Skansen italienare). Jag får en något obehaglig smak i munnen, även om namngivandet inte ligger på en rasistisk nivå så finns det ett klart släktskap. Humorn är även på sina ställen mycket grov, jag kan tänka mig att ”Göta Kanal 2” riktar sig till barnfamiljer som kanske inte uppskattar när det simuleras oralsex på filmduken. 

Jag stör mig även otroligt på flera små, totalt onödiga detaljer i filmen. Varför till exempel lägga på ett hönskackel-ljud när en båt kör in i ett duvslag? Vad vi har här är med andra ord en populär och underhållande första film. Uppföljaren är en mycket blek och tanig kopia. Allt känns som ett taffligt hastverk där karaktärerna är dåligt utbyggda, flera skådespelare spelar så illa att det känns som en skolpjäs av 7-åringar.

Jag kan inte heller låta bli att undra om Sveriges hela skådespelarelit har velat ha en trevlig liten minisemester längs med Göta Kanal, och att de alla propsat på en talroll som inte fyller någon funktion. För många är de ansikten som skymtar förbi som hastigast utan att de bidrar med något i filmen, och tar bort fokus från den ursprungliga handlingen.

Det enda jag är riktigt nöjd med i denna ”actionkomedi” är kostymerna. Camilla Thulins arbete är en fröjd för ögat, hon är makalöst duktig på att beskriva rollernas karaktärer i kläder. Synd bara att historien, skådespelarna, manuset, dramaturgin, ljudet, scensättningen etc. är så fruktansvärt dåligt. Gå inte och se den här pinsamma uppföljaren, om du ändå känner ett behov av att se en bra svensk film i jultid och vill gynna filmbolaget, se om originalfilmen. Den har all den själ och hjärta som uppföljaren saknar.